Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
fasorna i Spielberg, som hela verlden känner genom Silvio
Pellicos berättelser. Jag bemöttes med en viss
uppmärksamhet, ofta med en viss välvilja. Efter några månaders
förlopp började jag vänja mig vid mitt nya lefnadssätt. Jag
hade ordnat mina sysselsättningar: lektyr, studier,
promenad, min brefskrifning, stundom samtal med mina
medfångar, uppfyllde temligen dagens stunder. Isynnerhet hade
spatserandet för mig ett särskildt behag, tack vare det
herrliga panorama som utbredde sig framför slottet S:t Angelo.
Ifrån slottets högsta punkt, der ett. slags plattform är
inrättad, öfverskåda|- man hela den af Tibern itudelade staden:
till höger Vatikanen; midtemot och till venster Coliseum,
Pantheon, Capitolium; slutligen, bortom staden, bela den
romerska compagna’n, Tivoli, Frascali, Apeninerna, och
dessa tusende landskap så artistiskt uppflugna på kullarnes
toppar eller så kokett instuckna i deras sida. — På kyrkans
stora högtidsdagar utbytte jag gerna mitt rum emot någon
af de celler som blifvit anbragta i fästningens topp
bredvid ett kapell med det betecknande namnet
Sanctus-Mi-chael inter nubes. Jag befann mig der som demonen
under engelns fötter. Jag tröttnade icke alt betrakta den
brokiga hop som trängdes under slottets murar, och jag
kände ett slags melankolisk glädje vid jemnförelsen mellan
denna Ijerran rörlighet och oro och det djupa lugnet i min
luftiga tillflyktsort.
Oaktadt dessa stunder af förströelse öfverväldigades
jag af ledsnad och förtviflan. Jag kunde icke trösta mig
öfver att vara skiljd från Serafine; jag visste icke hvilken
utväg jag borde påfinna, för att få se henne. Se här hvad
som då hittades på. Jag hade i Rom en tant, hvars
dotter var ungefär af Serafines växt. Min fader bad att, på
grund af deras slägtskap få taga dem med sig då ban
besökte mig, hvilket ock efter stora svårigheter beviljades.
Emellertid egde flere sådana besök efter hvarandra rum,
och genom någon protektion lyckades min tant och kusin
få tillåtelse att besöka mig engång hvarannan vecka. Man
gissar lätt resten: Serafine ersatte min kusin, och sålunda
kunde jag då tvenne gånger i månaden tillbringa några
ögonblick i sällskap med min tant och min fästmö. Småningom
vande sig slottets tjenstemän vid de två fruntimrens
närvaro. Guvernören gaf mig till och med tillstånd att låta
beledsaga mig af dem till slottets kapell, der tvenne
platser förbehöllos dem. Vår ömsesidiga passion fördubblades
i styrka och eld; men oaktadt häftigheten af min kärlek,
förblefvo våra samqväm alltid ytterst kyska. En gång blott,
begagnande mig af min tants ögonblickliga frånvaro,
omfamnade jag Serafine innan hon hann sälta sig deremot.
Följande dag erhöll jag af henne ett bref, deri hon sade:
„KarI, du har velat vara segrare! du har med våld tryckt
dina läppar mol mina; du har missbrukat din styrka och
min svaghet... Nu, om olyckan lögade så, att jag icke
blefve din, om ödet ännu och för alltid skulle åtskilja oss,
så skulle du sjelf ha dödat mig, du sjelf ha offrat mig
lefvande åt döden. Ditt bat skulle då ha varit bättre för
mig än din kärlek". — Ifrån denna stund tillät jag mig
icke mer någon lörlrolighet med Serafine.
Tiden led — vår ungdom begynte försvinna. Men
om det stundom hände mig att öfverväldigas af modlöshet,
så var det icke så med min modiga fästmö. Hennes
tilltagsenhet växte ined hindren. Hvad allt hon gjorde för att
erhålla min befrielse, är mera än man kunde berätta. Stark
genom sin dygd och sin saks helighet, vågade hon, oaktadt
äfven flera af hennes slägtingar satte sig deremot, uppträda
inför mina domare, inför guvernören och auktoriteterna i
Rom. llon kastade sig till kardinalen statssekreterarens
fötter; hon ville till hvad pris som helst erhålla en nåd,
för hvilken jag hade förklarat att jag aldrig skulle göra ett
steg. Öfverallt der hon visade sig, ådrogo sig hennes
ungdom och skönhet uppmärksamhet; hennes namn, engång
uttaladt, tillförsäkrade henne de personers respekt och
aktning, till hvilka hon vände sig. Likväl erhöll hon intet
annat än några intetsägande löften, som icke hade någon
påföljd. Ilon ville då vända sig till påfven sjelf, och bad om
en audiens hos honom; — hennes bön blef afslagen.
Tre år förgingo så under fåfänga ansträngningar, hvilka
Serafine dolde för mig, för att ej nedslå mitt mod.
Emellertid blef min helsa svårt angripen; ledsnad,
sorg, nedslagenhet hade bemäktigat sig 111ig. Tanken på
att ha blottställt Serafines framtid förföljde mig med en
envishet som stundom förmörkade mitt förstånd. Jag fattade
då ett smärtsamt beslut; jag ville uppoffra min lycka för
min trolofvades. Jag skref till henne för att be henne
uppgifva tanken på mig och söka skänka någon annan sin
kärlek. Hennes dygder, hennes skönhet, hennes rikedom skulle
nog tillförsäkra henne ett passande parti, medan, om hon
framhärdade uti att vilja dela mitt öde, hon efter några års
förlopp skulle få till make blott en olycklig, förkrossad af
sina lidanden och oförmögen att bereda henne den lycka
hon var värdig. Serafine sände mig till svar ett kort bref,
i hvilket hon, efter bittra förebråelser, sade att hon aldrig
skulle samtycka till att öfvergifva mig, och att, om jag
skulle svika henne, hon då skulle gå i kloster.
Den fångvaktare, under hvars uppsigt jag stod, sades
vara mycket förtjust i den ljufva klangen hos den metall
om hvilken Rossinis Figaro talar. Hans utseende och drägt,
af en komisk originalitet, skola aldrig försvinna ur mitt
minne. Liten, tjock, puckelryggig, utpyntad med en svart
sidenkalott, som alltid var neddragen på ena sidan, bärande
en storrutig blus och smala byxor som knappast nådde till
stöfvelskaften, erbjöd ban verkligen en ganska bizarr
anblick, isynnerhet när dertill kommer det egendomliga
uttrycket i hans koppärriga ansigte. Munnen af en haj,
papegojnäsan, de svarta vilda polisongerna, allt bidrog alt
gifva detsamma ett besynnerligt uttryck, och säkert är, att
han med sina ögon af en kokad fisk, sin fysionomi lik en
mjuk svamp, och sin drägt af spaderknekl, mera liknade
en af någon fantastisk målare tecknad karrikatyr, än ett
verkligt menskligt väsende. Det var af denne man det nu
gällde att medelst penningar erhålla några timmars frihet i
månaden eller veckan. Jag visste all han med risk och
fara för sig sjelf, men mot en rund summa, hade beviljat
en annan fånge den gunst jag nu eftersträfvade. Jag gjorde
honom således ett förslag dertill. Ehuru först tillbakasatt,
slutade jag dock med att bli förstådd. Jag nämnde en
summa på måfå, men den listige gubben vände döförat till.
Slutligen hade jag dock, genom mina besparingar, min
familjs uppoffringar och Serafines frikostighet, en nog stor
summa alt erbjuda honom. Det tilläts mig all två gånger
i månaden aflägsna mig från slottet genom en hemlig port
och under en förklädnad. Min bortavaro skulle icke få
räcka mera än fyra eller fem timmar och jag måste gifva
mitt hedersord på att icke öfverskrida denna gräns Allt
var öfverenskonimet, då Gregorius, när jag första gången
skulle begagna mig deraf, förelog sig att pålägga mig ett
nytt och mycket svårt vilkor. Ilan ville nödvändigt ha en
gisslan, som ansvarade honom för min person. Min vän
Giulio var nog ädelmodig att erbjuda sig härtill, och
utbytet egde rum. Fångvaktaren, fullproppad med guld och
fullkomligt tryggad, visade för öfrigt icke mera någon
oginhel.
Den tanken, att jag skulle få njuta litet frihet, återgaf
mig själslugnet och nästan äfven helsan, Man var nu i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
