Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
och ctl så djupt mörker ännu hvilade öfver hela denna
fråga, alt en insändare i Times förklarade geologernas
utläggningar vara „ett vidrigt nonsens ulan en skugga af
bevis". Det är också knappt möjligt, att det obetydliga
menniskoslägte, som först tyckes befolkat jorden, kunnat
med sina svaga vapen motstå björnar så stora som hästar;
hyenor ofta väldigare än den största tiger i våra dagar;
den gigantiska engelska tigern, hvilken, i fall dess
färgteckning liknade den bengaliska tigerns, säkert varit det
ståtligaste djur som någonsin trampat jorden; maehairoden,
ett förfärligt djur af ett numera utdödt slägte, försedt med
klor, hvilka gjorde det om möjligt ännu fruktansvärdare
än tigern och hvars tänder voro som en såg; horder af
elefanter, så talrika, att från en strandbädd nära den lilla
köpingen Happisbury i Norfolk omkring 2000
mammuth-tänder blifvit uppdraggade af fiskare — och dock är denna
plats ingalunda den rikaste fyndort, ty kusten från Essex
till Norfolk öfverflödar af dem. Lägg till dessa vidunder
ännu den tidens rhinoceras med två långa born, och
buffeloxar stora som elefanter. Det är Jiögst troligt, på grund
af boningarnes ringa sammanblandning, att menniskorna
sällan behöfde försvara sig mot andra djur än de stora
tjockhudarne och äfven mot dem först nära tiden af deras,
undergång. Kanske menniskan, i likhet med många andra
slägten, först uppträdde på scenen då redan den tidpunkt
var inne, som skulle öfverändakasta allt under
isaflagrings-periodens förstörande flod.
Det är eget, att upptäckten af denna isperiod,
hvarigenom så många af dess samtida och troligen äfven del
preadamitiska menniskoslägtet sjelft omkom, skulle göras
så hell och hållet oberoende af den andra och nästan
samtidigt. På samma sätt som teorin om preadamiter, hvartill
den så väl passar, förkastades äfven den först af
vetenskapen tills slutligen, för alt tala med Agassiz, „sanningens
makt framtvingade erkännandet af en läras rigtighet, som
förut blott framkallade ett medlidsamt smålöje öfver en
beklaglig villfarelse hos en öfverspänd fantasi."
Det är numera underkastadt ganska ringa tvifvel,
att England, Sverige, Norge och Ryssland, Tyskland och
Frankrike med de bergiga delarne af Tyrolen och Schweiz
saml norra delen af norra Asien en tid varit betäckta af
is. Turisten i England kan ännu se spår till den väg,
dessa stora bullerstenar och klippblock som blifvit vräkta
omkring af den väldiga strömmen eller bortförda af isberg ,
tagit, i de rispor, hvilka liniias i klipporna i Darberis-dalen
i Norra Wales, i bergsträckningen som kringskansar
VVin-dermere i Westmoreland äfvensom å den sammangyttring af
klippor nära Killorney, som är känd under namn af
Dun-loe-klyftan. På sidorna af Mont-Jura, ej långt från
Neuf-chålel, ser man ofantliga bullerstenar af protogin (en art
granit), hvars närmaste fyndort befinner sig 70 mil derifrån
i Rhönedalen, något ofvanom flodens utflöde i C ene vers j ön.
Den stora bullerstenen i Borrowdalen och den på hvilken
Peter den stores staty nu står, måste hafva kommit från
aflägsna trakter. Norra Tyskland är öfversålladt med
rullstenar, lösryckta från Skandinaviens klippor och troligen
hafva dessa kunnat fortskaffas endast med sådana medel
som isberg.
Ära derföre åt hrr Agassiz och Perthes för den
hjelle-modiga beslutsamhet, hvarmed de gått fram sin väg i trots
af kall likgiltighet och heftigt motstånd, utstuderade
föraktliga miner och en under tidsandan trälande kritik. Men
äran af upptäckten, att menniskan verkligen i tiden kämpat
mot stora pakydermer och megatherier tillkommer elt länge
förgätet namn — ännu ej, så vidt jag kan upptäcka, nämndt
af någon af de författare, hvilka beskrifvit denna veten-
skapliga strid. Albert Koch offentliggjorde nemligen 1841
i Louisville en berättelse om upptäckandet af Missourium
eller den stora Missouri-mastodonlen, hvars skelett nu
utgör ett likaså utmärkt som imponerande föremål i brittiska
museet. Han gaf äfven säkra bevis på att delta väldiga
djur blifvit anfallet af jägare. „Der fanns", säger han i
halft tysk, halft yankee-stil, „der fanns inbäddad i ena låret
eller bakbenet en pilspets af rosenlärgad flinta, fullkomligt
lik dem, hvilka begagnas af Amerikas indianer, men större.
Det var den enda pilspets i omedelbar beröring med
skelettet, men i samma lager funnos på ett afstånd af 5 eller
6 fot i horisontal rigtning fyra andra pilspetsar. Tre af
dessa hade samma skapnad som den första, den fjerde var
af en särdeles rå tillverkning. En af de tre sistnämnda är
af agat, de öfriga af blå flintsten. Dessa pilspetsar äro
otvifvelaktigt menniskoverk. Jag undersökte aflagringarne,
i hvilka de lågo och uppgräfde dem ur bädden med egna
händer."
Koch påstår på det bestämdaste, att ett
menniskoslägte funnits till samtidigt med mastadonterna och att
orsaken hvarföre man ej funnit lemningar af dem, bör sökas
deri, att dessa urverldens „reliker" vanligen blifvit
undersökta af personer, som ej insett nödvändigheten af en
noggrann efterforskning — en åsigt som han stöder på följande
berättelse: En landtman, som bodde vid stranden af
Bur-bois-floden i Missouri märkte att det vatten han begagnade
lör sitt hushåll hade en oangenäm smak. Det togs ifrån
en källa nära boningshuset, och för att befria det ifrån dess
bismak begynte ban gräfva rundtomkring källan i afsigt alt
förvandla den till en brunn. Under det han höll på
härmed, frambragte han i dagen åtskilliga djurben af ovanlig
storlek och tillsammans med dem en slenknif och en
indiansk yxa. Saken blef ett allmänt samtalsämne i bela
trakten och snart fick äfven Koch höra af den, hvarpå han
genast begaf sig af för att bese lemningarne.
Vid sin ankomst fann han, att större delen af
skelet-lemningarne blifvit förstörd, dels genom vårdslös
utgifning, dels emedan de blifvit utsatta lör luftens inverkan.
Några hade blifvit krossade för att se efter om de
innehöllo märg I En intelligent man viel namn Boily hade dock
samlat en mängd, hvilka ban gaf åt Koch. De tyckas
hafva tillhört någon af de jättestora, numera utdöda
mega-therierna. Koch fortsalte sina undersökningar och
anträffade nio fot under jordytan, tätt invid det ställe, der
lemningarne blifvit funna, ett lager bestående af aska, trädkol
och stora halfbrända trädstycken, sammanblandade med
indianska krigsverktyg, såsom pilspetsar af sten,
toma-hawk’er m. m. Der funnos äfven omkring hundrafemtio
stenar, hvilka tydligen blifvit hemtade från floden,
trehundrade alnar längre bort, och kastade på djuret. Genom
detta våld hade några af djurets tänder blifvit utslagna och
så undgått den eld, hvarmed jägarne försökt fullända sitt
förstörelseverk.
Megatherierne kunna ej hafva varit särdeles
fruktansvärda fiender, utom till det yttre. Mammuth-djuret
deremot var ett mycket starkt djur af kolossal storlek.
Skelettet är trettiotvå fot långt och femton fot högt,
huggtänderna tio fot långa med femton tums djupa rötter.
Antingen djuret förlorat lifvet genom jägare eller i en orkan,
hvilket man kunde förmoda deraf att några af de träd,
hvaraf fragmenter funnos nära djuret „hade blifvit
uppryckta med rötterna och splittrade i tusen stycken,
tydligen af blixten i förening med ett förfärligt oväder", så är
det säkert, att anträdandet af pilspetsar i båda fallen så
nära dessa djurs ben alltför mycket öfverensstämmer med
Perthes’ upptäckter, lör att kunna tillskrifvas en blott till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
