Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
fall. Emellertid ser ni af allt detta att det råder en
betydlig skillnad emellan den skandinaviska frågans ställning
för närvarande och för ett och ett halft, år sedan. Då
tvistade man med anledning af vissa förhållanden som faktiskt
existera inom den svenk-norska unionen; nu debatterar man
förhållanden som ännu icke existera, i ändamål att
fullständig- och verkliggöra en fullt praktisk och skandinavisk union.
1 sammanhang med det nu skedda nya uppslaget,
vill jag meddela några anteckningar till den namnkunniga
„norska frågans" historie sistlidne riksdag. Jag anser
visserligen, nu såsom då, att den segrande majoriteten hade
orätt i den omtvistade rättsfrågan. Jag tror att likasom
individen har naturliga rättigheter, hvilka hvar och en måste
respektera, hvilka den ens icke sjelf får afhända sig, t. ex.
lifvet och den personliga friheten, så ges det för folken och
staterna individuela rättigheter som ovilkorligen måste
respekteras, nemligen deras nationalitet och deras grundlag.
Det ligger i begreppet af en grundlag att den särskildt är
till just för en viss stat, och derföre kan en fremmande
stat omöjligt ega juridisk rättighet att i den ingripa. Såsom
individen är herre i sitt hus, så är en stat herre öfver sin
grundlag, omständigheterna vid dess tillkomst må för öfrigt
hafva varit hvilka som helst. Så snart en grundlag blott
är till och såsom sådan erkänd, måste den också anses
verka och utveckla sig sjelfständigt. Det är visserligen
sannt att yttre politiska omständigheter kunna i detta
afseende, likasom i alla andra, verka till förmån eller skada
tör en stats belägenhet; men en juridiskt formel rättighet
dertill kunna de naturligtvis aldrig erhålla. Att likväl hafva
fattat frågan ur denna synpunkt, utgör enligt min tanke,
majoritetens egentliga misstag. Ty att de politiska
förhållandena 1814 tvungo norrmännen att intaga åtskilliga
bestämmelser i sin grundlag enligt den svenska konungens
yrkanden, är ej liktydigt med att norrmännen skulle gjort
grundlagen och dess paragrafer för alltid juridiskt beroende
af Sverige. Tvertom förefaller det ganska naturligt att så
snart det förhållandenas tvång upphörde, som gaf upphof
åt nämnde bestämmelser, norrmännen också skulle skynda
sig att belt enkelt aflägsna dem ur grundlagen. Då
majoriteten yrkade inhemtandet af Sveriges bifall härtill,
uppfattade den icke nog strängt begreppet af en grundlag,
såsom varande en lefvande politisk lag, uteslutande till för det
folk som den vidkommer, utan inlade i stället deruti den
fremmande egenskapen af ett formelt juridiskt kontrakt med
en annan stat. Då man bedömer detta förfarande, bör man
emellertid erinra sig att den senare uppfattningen länge
varit rådande i sjelfva Norige. Man har flere gånger i
Storthinget väckt förslag om att upphäfva riksståthållareskapet
och frågan har ända tills senaste tider ansetts bero på
svenska konungens medgifvande. Om detta å ena sidan
bevisar hvilket oredigt hastverk unions verket från 1814
måste anses vara, så är det å andra sidan mindre
underligt att svenskarne i förevarande fråga omfattat en opinion,
som delats af norrmännen sjelfva. Dock tror jag att denna
opinion hvarken skulle hafva blifvit så kompakt eller
framträdt med sådan ovilja och heftighet mot Norige, hade icke
andra omständigheter tillstött för hvilka norrmännen utan
tvifvel bära ansvaret. Det hade i Norige gjort sig vis-à-vis
Sverige gällande en egoistisk, separatistisk politik, som, för
att smickra en rå nationalfåfänga, proklamerat isolering i
stället för ädel sjelfständighet, misstänksamhet och afvoghet
i stället för broderligt förtroende. Denna politik, belt och
hållet i strid med unionens sanna anda och mål, hade vid
olika tillfällen tillbakavisat förslag som Sverige gjort lill
ordnande af vissa gemensamma förhållanden och till
anknytande af nya för gemensamt bästa. Della handlingssätt
hade med skäl förbittrat svenska nationen, och när nu
ståt-hållareirågan dök upp, omfattades den begärligt såsom ett
tillfälle Ull politiska repressalier mot Norige. Häruti ligger
förklaringen på den passionerade stämning som dervid gaf
sig tillkänna. Det var icke någon obegriplig hersklystnad,
några vidunderliga anspråk på en „principal ställnm»" som
dikterade Sveriges hållning; egentliga orsaken dertill, det
(ill hälften dolda, men så mycket verksammare motivet,
var en sårad känsla och deraf beroende önskan att betala
Norige med samma mynt, som det så ofta haft till hands
åt Sverige. Och dock ar det troligt att saken fått en annan,
en fredlig och för norrmännen lycklig utgång , om blott deras
sätt att drifva den varit ett annat. Hade norrmännen öppet
vädjat till Sveriges billighets- och rättskänsla, skulle
tvifvelsutan den stora majoriteten lika visst ställt sig på Noriges
sida, som den nu ställde sig på den motsatta. Men i
stället togo norrmännen i smyg konungens enskilda löfte
att bifalla saken. Detta blef bekant och från samma stund
ansåg ett mäktigt parti på riksdagen det framförallt vara
nödvändigt att tillbakavisa detta af Norige gjorda uppslag
till en kamarilla- och intrigpolitik. Skulle ock norrmännen,
tänkte de, för närvarande ega rätt i sak, vore dock sättet
att drifva den så vådligt för Sverige och för unionen, att
de endast för den skull icke borde lyckas. Ty annars kunde
det hända att norrmännen framdeles i verkligt unionella,
kanske rent af svenska frågor, skulle söka att på samma
sätt få fram sin enskilda vilja, genom att, med förbigående
af både svenska regeringen och svenska representationen,
vända sig till konungens person och genom intriganta
bearbetningar förskaffa sig hans löfte och understöd, hvilket
naturligtvis på längden skulle kunna medföra de mest
vådliga förvecklingar. Derföre skulle, såsom sagdt,
norrmännen nu genast motas, genom att konungen tvingades bryta
sitt till dem gifna löfte. En lexa vore då på samma gång
gifven åt kungen. Samma politik följdes af ministèren, som
gjorde saken till en kabinettsfråga. Ä|an kan verkligen icke
annorlunda förklara huru det var möjligt att den gamla
liberala majoriteten i borgareståndet kunde gifva Norige orätt
i en norsk konstitutiv fråga. Det var en annan, en
fremmande sak, som steg fram i förgrunden och bortskymde
belt och hållet den ursprungliga rättsfrågan.
Till den utgång frågan fick, medverkade äfven
Aftonbladets bekanta faute, att dagen efter Dalmanska motionens
aflemnande på riddarhuset adoptera en artikel af Dalman
sjelf mot Norige, hvilken sedermera, när Aftonbladet vid
inträffad närmare besinning korrigerade sin politik, framstod
såsom den bekanta „omsadlingen", som hos den stora
allmänheten beröfvade Aftonbladets bevisning en stor del af
dess verkan. Sammanläggas nu alla dessa omständigheter,
finner man att Sverige svårligen kan anklagas för att hafva
i den norska frågan drifvits af kärlek till orättvisa och
maktlystnad, man må för öfrigt vara huru fast. öfvertygad som
helst att den omtvistade frågan rigtigare kunnat lösas på
ett annat sätt. Ett bevis till härpå är att den
opinionsorgan, Nva Dagligt Allehanda, som under krisen ifrigast
kämpade emot Norige, nu på ett otvetydigt sätt uttalat sig
för en unions-organisation som skulle befästa hvarje särskild
medlems sjelfständighet. E.
Fantasins rikedomar.
Humoresk af K. Gutzkow*).
(Öfvers.)
Du känner, värde läsare, utan tvifvel den „Evige
Juden", „Pariser-mysterierne", „En läkares anteckningar"
*) Stycket är författadt år 1853.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
