Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
begär på offret för situationen, hugger sina naglar i
medpassagerarens strupe — hjelp 1 Poeten hembär alla sina
(opium i stället för ambrosia ätande) muser den
innerligaste tacksägelse, då signalen för ankomsten lill en ny
station blifvit gifven. Men sedan på värdshusen, isynnerhet i
de mindre städerna, på ensliga stationer — der står först
och främst sängen. En så underlig lukt i rummet — månne
af någonting som förruttnat der? Skulle möjligen — Låg
kanske för några timmar tillbaka här ännu — ett lik? 1
sjelfva verket — om dörrarne icke kunde läsas, eller om
sängen plötsligt midnattstiden nedsänktes i en lägre vàning,
eller om möjligen ifrån taket en slairipklubba eller en tung
planka, såsom det händer i polska värdshus, skulle falla
ned och krossa hufvudet på den resande medan ban ligger
i sin bästa sömn? Men hvad! Man drager nattmössan öfver
örona, går till sängs — man sofver — uppvaknar styrkt,
tänder cigarren samt låter frukosten smaka sig — och i
sjelfva verket! huru kommer det sig att denna ort är så
skön, att detta hus, hvilket i går ännu tycktes likt en
röfvarekula, inger sådant förtroende! Menniskorna,
tjena-rena, de äro ju så vänliga! Och nu knackar det pä dörren.
Barberaren! Välkommen, jag har icke på länge blifvit rakad.
Stig in! Man tager plats. Dock — en förunderlig
barberare, den deri Han är sä tystlåten — ban talar om vädret
— ban slipar knifven sä länge — månne karlen är
epilep-tisk — hans hand darrar — ban blickar sä egendomligt —
hvad? Han sneglar på börsen, som ligger uppå
skrifbor-det — skurk! Man springer upp. Hvad är å färde, min
herre? Skona min strupe! — min hud ville jag säga; er
knif skrapar likt en såg! Barberaren ursäktar sig och låter
Alexander Dumas lefva. Författaren kan påkläda sig, kan
nu taga ett bad. Han gör sig underrättad om något
badhus. Detta utgöres händelsevis af ett lärtyg på floden, vid
hvilken staden är belägen. Situationen är retande. Ett
had på ett fartyg! Författaren sammanställer i hast, redan
på vägen till badet, ett kapitel: Badskeppet. Han stiger i,
begynner afkläda sig, skådar för att svalka sig, genom ett
fönster utåt den lugna vattenytan — äfven denna stillhet är
retande. Han säger: det var en dag — det olyckliga offrets
öde måste blifva afgjordt. Man hade förmärkt att den ädle
markisen framförallt älskade renlighet och att ban badade
mycket regelbundet. En sammansvärjning hade bildat sig
ibland hans vänner och de efter hans förmögenhet törstande
slägtingarne; de hade för sin sak vunnit en dykare — ett
inflikadt kapitel om denna dykare — dykaren härstammar
ifrån Ostindien, var en infödd perlfiskare, hustrun till en
perlflskare hade födt honom midt i hafvet, under
dykareklockan — denna dykare — malay naturligtvis, giflblandare,
hämndgirig, stundom ädel, naturligtvis hedning, men
anställd vid marinen i Brest såsom simlärare,
skeppsvrak-efterforskare, hamnbottenrengörare — alltså denna dykare
— han älskar naturligtvis en hertiginna, hertiginnan
älskar honom såsom ett slags kuriositet mången stund då
hon är led åt civilisationen — och då den hvita älskarinnan
kan hysa ett obegränsadt förtroende till den gula
natursonen, begagner hon honom lör att mörda markisen,
hennes onkel, på badskeppet — hon behöfver hans pengar,
hans juveler, hon har skulder, dyrkaren af hennes
civilisation är en rucklare, äfven han behöfver pengar — dykaren
kapar alltså i hemlighet ankartågen på badskeppet,
naturligtvis under natten vid stjernornas sken, just före det
trettionde badet — naturligtvis elt had med örter, giftiga
örter, för längesedan lillredt af en köpt läkare eller kanske
af malayen sjelf — malayen skall vidare undanrödja
läkaren, en skurk af andra klassen medgett sentimentalt,
fashionabelt, elegant yttre, emedan ban visar sig såsom mindre
tillförlitlig — korteligen malayen borrar hål på skeppet,
kapar alla tågen under natten före det trettionde örtbadet —
hemska beskrifningar om dykarens roende och plaskande i
den stilla natten — blo|t med två tåg är badskeppet, som
redan tagit läck, fästadt vid land. Markisen beträder
bryggan som leder lill badhuset, går i sin afdelning, afkläder
sig, förmärker någonting som så underbart brusar fram
under hans badkar; del är den ostindiska malayen, som
inunder honom ror bort lik en sjöorm. Skeppet — det
svigtar — det tumlar om — ett ögonblick — två — en
sekund, man sjunker — skeppet sjunker, de badande
drunkna, malayen simmar under sina offer, likasom hajen
uti oceanen, och drager dem ned i djupet. Hjelp! — Man
störtar in. För Guds skull, hvad är ä färde? Alexander
Dumas ropade sjelf: hjelp! ringde sjelf. Han hemtar sig.
Förmärkande sin villfarelse, säger ban belt enkelt: le linge!
Linnekläderna! Min badskjorta! Tre handdukar att, torka
med; men väl genomvärmda! Var författare, som älskar
att gnida sin hud något starkt, lemnar med en behaglig
känsla rummet, badhuset, den lilla staden, der ban icke
sett vidare än markisen, malayen och hertiginnan, de tre
banddukarne samt en genomvärmd badskjorta.
Man påstår att Alexander Dumas och Eugen Sue hafva
dagar då de misstro silt hjertas innersta känslor, ja till
och med sitt eget rykte. De låta servera sig på
silfver-fat, men förekomma sig sjelfva dock såsom tiggare, hvilka
utanför dörren bedja om en allmosa. Hvem bultar? Den
arme Alexander Dumas, han beder grefven af Monte-Christo
om en skål med ärter eller en rätt af linsen; ban är
hungrig. Hans af galoner glänsande tjenare infinna sig,
de hemta mat, förfriskningar, de hemta åt honom på ett
fat — ädelstenar i stället för ärter. Huru föga lycklig göra
icke honom då grefvens af Monte-Christo ädelstenar!
Så lefva dessa författare utöfver tid och rum. För
dem finnes intet verkligt mera, med undantag af deras
fantasi. Att gränsorna lör all fantasi bela möjlighet och
trolighet, det är en afskaffad sats — och sålunda måste det
hända att de till slut misstaga sig på sig sjelfva och låta
andra menniskor upplefva just sina egna äfventyr.
Författaren till Monte-Christo har, såsom bekant, sedan många
år tillbaka en hop af menniskor omkring sig, de der följa
honom öfverallt och öfverallt af honom blifva undfägnade
både med mat och dryck. Några af dem kallar han sina
vänner, andra sina smickrare, andra åter sina medarbetare.
Men i sjelfva verket äro de blott hans eget lifs organer.
De glädjas, skämta, skratta, äta och dricka för honom. Ilan
måste hafva denna omgifning för att kunna tro på sin egen
tillvaro.
Krönika,
Frän en vacker, nästan alldeles regn- och smutsfri
höstsom-mar tia vi nu med ens, liksom genom ett trollslag blifvit förflyttade
midt i en vacker nordisk vinter. Luften är kall och klar under den
blåa himlen och trycker sina frusna rosor på kinden, men ännu
saknas vinlrens egentliga emblemer: snö och is. Väl har mången
ungdomlig, stålklädd fot redan skurit glädtiga runor i Kajsaniemi
dammen och en gles slöja af snö betäcker jorden på sina ställen,
men vågorna gå ännu sin fria gång derute och slädföret låter vänta
på sig.
Nära en vecka är nu förfluten sedan den 9:de Nov. och
Por-thansfesten är förbi. Tiden ilar framåt med aldrig tröttnande
vingar, bortsopande i sina spår så många tilldragelser, så många
frågor, för att ständigt gifva rum för nya, men mycket gifves dock,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
