Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
nande allt detta A §ido går jag genast till hufvudsaken: det
att jag skulle »ingalunda ådagalagt" den motsägelse jag påstått
förefinnas mellan förra och senare delen af hr J. V. S:s
uppsats „Finska förhållanden och Svenska pressen" i Lbldts
N:o 5. För alt jag skall kunna bevisa behörigheten af mitt
påstående måste hr J. V. S. tillåta mig att ytterligare citera
ur hans nämnda uppsats.
Der säges först:
„Dess (svenska tidn. Aftonbladets) utlåtanden hafva
hvilat på den förvända uppfattningen, alt Finlands styrelse
icke är Finska folkets. Och det är likväl icke i någon gren
af densamma, om man undanlager befälet öfver
krigsmakten, der icke Finske män varit och äro monarkens
rådgifvare. Alla Finland rörande författningar utfärdas af
Finlands Senat antingen blott i Kejsarens namn eller, i frågor,
hvilka Senaten icke ensam eger afgöra, utan i hvilka den
endast af monarken höres, enligt Hans Majestäts eget beslut.
Om under en viss period en och annan administrativ åtgärd
vidtagits utan Senatens hörande, utgjorde detta en afvikelse
från den vanliga ordningen. På dessa undantag när bör
alltså under anförda förhållanden det goda så väl som det
tadel underkastade, som under dessa femtie år i Finland
skett, tillräknas Finska folket sjelft. Och öfverhufvud: ett
folks belägenhet, den må vara hvilken som helst, är dess
eget verk. Äran eller nesan deraf återfaller inför historiens
domstol på ingen annan". Samt: »Redan det, att landet
eger sin egen statsförfattning, sin egen styrelse, sina egna
finanser, att hvarje dess invånare kallar sig och är »»Finsk
undersåte"", utgör i Finlands ställning ett icke ringa verk.
Något annat folk, än Finska folket sjelft, har icke förhulpit
detsamma härtill".
Jag vill och behöfver här icke inlåta mig uti en
undersökning angående riktigheten af det ena eller det andra här
citerade yttrandet. Det är en sak för sig. Likaså den
teoretiska satsen om folkens, såsom sådana, ansvarighet, deras
skuld och ära, rörande hvars sanning och isynnerhet
tillämplighet på konkreta förhållanden jag yttrat en (af hr ,1. V. S.
i nu ifrågavarande bemötande icke gendrifven) väsentligen
olika åsigt. Härom behöfver nu icke ordas. Hufvudsak är
här att hr J. V. S. påstått Finlands och linska folkets
oberoende och sjelfständighet, dess afhängighet uti sina inre
angelägenheter endast af sig sjelft.
Nu måste jag ock upprepa redan förut gjorda citationer
från ett ställe litet längre fram i uppsatsen. Öfvergången
till dessa bildas af det här och der, jag medgifver det,
missförstådda och misstydda yttrandet, att »den flyktigaste
blick borde lära, att det är underbarare, att Finland besitter
några politiska berälliganden, än att dessa jemförda med
t. ex. Sveriges äro ringa". Det säges omedelbart härefter:
„Man bör känna, huru såväl det politiska
medvetandet som garantierna för landets politiska ställning efterhand
utvecklat sig, för att rätt uppskatta det närvarande. Det
är i båda afseenden tillräckligt att nämna, att i
fredslrak-laten Finland afträddes såsom en lör framtiden med Ryska
riket förenad provins, och att denna ännu i en 1859 af en
kännare af landets lagar utgifven skrift förklaras vara
landets ställning. Från sagde början, som långtifrån
innehåller ett löfte om landets nuvarande statsform, har denna
utvecklat sig. Garantierna äro monarkernas ord och
försäkringar. Såsom de otvunget blifvit afgifna, så förutsätter
och måste hvarje Finne förutsätta, alt de icke skola
återtagas. Hvad särskildt angår Landtdagen, är det förlitandet
till Finlands nu regerande Storfurstes ädla rättvisa, som
gjort det möjligt, alt behofvet af dess tillgöranden lör de
andliga och materiela intressenas utveckling kunnat af
landets högsta auktoriteter framställas".
Jag har tillåtit mig att citera detta ställe ett par
meningar längre än jag gjort förut. Af hela det märkliga
stället framgår väl mer än tydligt att auktors mening
dermed varit alt på ett. slående sätt framhålla landets
provinsförhållande och faktiska beroende, hvilket förhållande och
hvilken ställning ban på andra ställen och särskilt i „förra
delen", såsom jag tillåtit mig kalla den, af samma uppsats
på det eftertryckligaste förnekat. Jag kan icke uppfatta
detta annorlunda än såsom en stor motsägelse. Jag kan ej
heller finna någon förklaring till denna motsägelse uti annat
än de reflexioner som följa efter det så bestämdt
framhållna provinsförhållandet, reflexionerna nemligen om det
sammankallade utskottet, vigten (»ch värdet af denna åtgärd
och nödvändigheten att erkänna och uppskatta dess betydelse.
Det var ock detta som lät mig såga, att det såg ut
som uppsatsens senare hälft var skrifven först, den förra
efteråt. Ty icke lär hr J. V. S. kunna eller vilja neka att
berörde reflexioner om utskottet äro hufvudsaken uti och
egentliga anledningen lill hans uppsats, (lan frågar nu sjelf:
»huruvida något inhemskt blad före Litteraturbladets
uppträdande talat något om det blifvande utskottet och
landtdagen?" saml tillägger att han »ansåg Aftonbladets artiklar
för en god anledning att tillgripa". Alt jag med min
»tafatta" fråga icke velat låta påskina att uppsatsens senare
hälft är i bokstaflig mening skrifven först, den förra
efteråt, tror jag mig icke behöfva försäkra, och åstundar
jag således ej heller att i sådant afseende få se manuskriptet.
För mina påståenden om merberörda motsägelse
lemnar emellertid hr J. V. S. sjelf uti sitt bemötande
ytterligare slående bevis, hvilka jag naturligtvis icke kan annat
än begagna till min fördel, äfven om de varit ämnade lill
motsatsen. »Från sagde början, som långtifrån innehåller
ett lölte om landets nuvarande statsform, har denna
utvecklat sig", så hade br ,1. V. S. sagt uti uppsatsen. Nu
förklarar han uti bemötandet detta ställe sålunda: »Vi säga
ju, alt det provinsförhållaiide, hvari Finland betraktas i
freds-traktaten, är en början, som icke innehåller ens ett löfte
om Finlands nuvarande statsform". Och vidare bifogar han
litet längre fram kommentarier till denna sats, hvilka jag ej
heller kan undgå att citera:
»Fredstraktaten innehåller intet om Finlands statsform.
Då vi tala om den, för att beteckna den början, från
hvilken den närvarande statsformen utvecklat sig, hafva vi
enkelt sagt: Finland var en provins och afträddes som sådan;
Finland är en stat; denna förändring är finska folkets
verk. Må vara, att ordet »»början"" är oegentligt; detla
är förut medgifvet. Men hvad Finland var i
fredstrakla-ten, ocli hvad det nu är, dessa båda former af politisk
tillvaro utgöra utvecklingens utgångspunkt och slutpunkt — till
vidare. Alt äfven de garanterande dokiuneiiterna haft en
utveckling, från Alexander I:s thronförsäkran, genom de
dokumenter, som konstituerat landets styrelse, dess område,
dess finansförvaltning, (äfven dess tullgräns och hithörande
berätliganden i förhållande lill Kejsardömet), ända till dem,
som innebära löfte om landtdagens sammankallande — detta
anse vi ligga lör öppen dag".
Jag afbryter här citerandet för att till hr J. V. S.
framställa en fråga, som jag icke kan undertrycka. Är det
verkligen dessa (och dylika) dokumenter, som hr J. V. S.
anser utgöra utvecklingen af Finlands statsform? Och om
så är, hvar finna en ursäkt för den begreppsförvirring som
derigenom åstadkommes? Till de akter, som ordna och
garantera statsformen, har man väl härtills endast fått räkna de
lagar, som bestämma statsmakternas förhållande och
ömsesidiga rättigheter, arlföljden, undersåternes politiska
rättigheter, vidare allmänna sättet för lagstiftning, lagskipning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
