Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
en längre kommande tid (t. ex. femtio år) genomföra de
nu såsom nödvändiga insedda reformerna. I betraktande
af det hår anförda hoppas jag br J. V. S. ursäktar mitt
missförstående af hans mening.
På den anmärkning af hr J. V. S. att jag „underlåtit
nämna, hvad som enligt vår" (hr J. V. S:s) „åsigt kan
göra Utskottets sammanträdande gagneligt, nemligen
offentligheten, diskussionen af frågorna", och hvilken anmärkning
han förut utförligare motiverar på följande sätt: „Det ären
sak i vår artikel, som hr Q. och andra med honom lemnat
helt och hållet å sida, ehuru den för oss utgjort hufvudsak:
det värde vi lagt på landtdagsfrågornas offentliggörande och
på deras offentliga afhandlande. Man skulle trott, att minst
någon publicist i detta land skulle skatta detta för ringa.
Men tyvärr är det förhållandet med flera, att de intet hafva
att säga i de ämnen, om hvilka för närvarande kan fritt
diskuteras (1); och ett utvidgande af diskussionens område
kan derföre icke vara dem lockande för så vidt nemligen
det medför yttrandefrihet i sak, icke frihet att anfalla
personer". — På denna anmärkning, för så vidt den rörer
yttrandefriheten i sak (friheten att anfalla personer är sig
tyvärr städse lik) har tiden redan svarat och kan sjelfva
Lbldts N:o 9, efter hvad det synes, derom bära vittnesbörd
— bättre än de som „intet hafva att säga i de ämnen, om
hvilka för närvarande kan fritt diskuteras".
„Hvad vi velat göra klart", säger hr J. V. S. på annat
ställe, „är blott det, att för Finland icke på ett halfsekel—
och kanske något mera — funnits en tidpunkt, då
misstroende mot personer i detta hänseende" (i fråga om
uppriktig patriotism) „haft mindre anledning än i närvarande
stund. Ty bristande patriotism vore nu rena dumheten".
(Lyckliga, sköna tid!) „Hade vi också ingen annan grund
än denna, vi skulle, äfven om det vore oss tillåtet" (är det
då icke?), „icke råda till misstroende. Men vi hafva många
andra grunder, att låta bli dermed. Angående en del af
dem, de så att säga historiska, måste vi iakttaga tystnad"
(hvarföre då?). „Men det är en god grund, att ur
misstroendet aldrig kan framgå någon fruktbärande handling".
(Det måste medges alt alla fruktbärande historiska
handlingar framgått ur förtroendet. Lefve förtroendet, denna
hufvud- och kardinalkraft i historien 1) „Särskildt i
förevarande fall torde hr Q. kunna tänka det sig såsom en
möjlighet, att sammanträdet den 20 Januari vore försvunnet —
eller vore, såsom om det allsicke hade varit. Vi fråga då:
hvad sedan? Och ifall hr Q. blir oss svaret skyldig, ett
svar nemligen, som ger säkerhet, att och när något vidare
skall ske", (Hr J. V. S. begär i sanning mycket af mig,
mera än jag rimligtvis kan prestera) „då kunna vi icke annat
än betrakta sagde annihilation såsom den största olycka".
Kanske tillåter hr J. V. S. mig svara med en annan fråga:
Om det oinskränktaste förtroende kommit „sammanträdet
den 20 Januari" till mötes från första begynnelsen, hvad
då? Ilr J. V. S. är icke allvelande, eller seende i
framtiden, eller ett orakel för historiska möjligheter, lika litet
som jag; men måhända kunde den uppställda frågan dock
af honom erhålla ett approximatift besvarande.
Det återstår för mig att bemöta den vederläggning
som hr J. V. S. låtit vederfaras mina anmärkningar till hans
i N:o 7 af Lbldt ingångna artikel: „Angående tydningen af
vissa stadganden i Regeringsformen och Säkerhetsakten".
Mitt hufvudpåslående mot denna artikel hade varit alt
i fall associations- och församlingsrätten icke är
grundlags-enligt inskränkt eller förnekad, ett sådant sätt att bringa
landets önskningar och behof till regeringens kunskap, som
i berörde artikel förordas, är öfverflödigt och till och med
förvirrande. Jag finner icke alt br J. V. S. nu i sin
vederläggning antastat riktigheten af denna argumentation. Jag
måste således antaga att han erkänner den. Men så mycket
mindre kan jag då förstå hans vederläggning.
Hr J. V. S. påminner nu derom att han sjelf förut
sagt „grundlagen lägger icke minsta hinder deremot" —
nemligen emot att anse associations- och församlingsrätten
vara fri. Ingalunda. Han sade tvertom, såsom han äfven
nu upprepar: „üet förstås naturligtvis, alt i ett land, der
associations- och försainlingsrätten icke är fri, dylika
petitioners åstadkommande förutsätter styrelsens begifvande, så
snart de icke utgå från en lagligen konstituerad korporation
eller samhållighet. Men grundlagen lägger icke minsta
hinder deremot". Hvaremot? Utan tvifvel icke emot
associations- och församlingsrätten i allmänhet, utan emot lagligen
konstituerade korporationers eller samhälligheters
petilio-nerande, antingen med eller utan styrelsens begifvande, och
„hela landels presterskaps, borgerskaps o. s. v."
pelitione-rande med styrelsens begifvande (se Lbldt N:o 7 sid. 313
not. 2:dra). Ifrån detta antagande utgick då, så vidt jag
kan förstå, hr J. V. S:s hela argumentation. Huru han nu
skall kunna säga: „Att bevisa, det associations- och
församlingsrätten är i grundlagen förbjuden eller begränsad
har icke fallit oss in. Vi hafva tvärtom, såsom erinrades,
uttryckligen sagt, att grundlagen icke lägger minsta hinder
deremot". — Detta går öfver mina begrepp. Med denna
motsägelse uti vederläggningen kan jag icke anse min
bevisning vara vederlagd.
Att hr J. V. S. nu påstår associations- och
församlingsrättens frihet, hindrar honom likväl icke alt till förmån
för påståendet om dess ofrihet anföra en Kgl. Förordning af
den 1 Juli 1743, angående budkaflars utskickande. Det är
mig fullkomligt obekant, huruvida denna förordning blifvit
tillämpad på associationer och församlingar, i nyare mening.
Likaså af hvad åsigt domare angående dess tillämplighet
kunna vara. Jag vet blott att förordningen föranleddes af
Dal-allmogens med den skymfliga freden af år 1743, med då
skedda thronföljarevalet och kanske äfven andra
omständigheter i samband stående eller deraf framkallade uppror, som
sträckte sig ända till Stockholm, hvaraf följer att
förordningen åtminstone i sin tillkomst ej hade något afseende på
associationsrätten i modern mening. Att den i det nya
Lagverket blifvit förd under 6 kap. MB. „Om myteri och
upror" bekräftar denna åsigt, i hvilket afseende
förordningens motivering må anföras såsom ytterligare bekräftelse:
„Som Kgl.M:t med missnöye förnummit, huruledes icke allenast
en del illvillige Personer uti Landsorterne tagit sig det oråd
före, at igenom Budkaflars och| skrifteliga Befallnings-sedlars
utskickande omkring Län, Härader och Socknar, upbåda
Kongl. Maj:ts Undersåtare af Allmogen til visse Samleplatser
och olåfliga Tåg, hvarvid äfven den högst straffbara
förmätenhet förspordts, at, sådane ßudkaflar och uppbådningar
blifvit beledsagade med svåre hotelser för dem, som slike
befallningar ey åtlyda, utan ock, at sådane olåflige
Budkaflars och befallningars utsändande och kringförande haft svåra
påföljder, ey mindre til allmän oro i Landet, än månge
Undersåtares värkelige olägenhet, och ansenliga mistning af
sin egendom, där sådane på et så straffbart sätt
samman-flåckade hopar af Allmogen framfarit; Så o. s. v." Det
förefaller svårt att antaga det vår grundlag, 1772 års
Regeringsform, som icke känner något förnekande af
associations- och församlingsrätten, hvilken „ först i en ganska ny
tid blifvit betraktad som elt politiskt berättigande", skulle i
detta afseende finna sin komplettering, äfven om sådant
grund-lagsenligt vore möjligt, af en under utomordentliga tidsom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
