Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
När den fattige proletären under Oktoberdimman kort
före vintern går ocli hopsamlar i skogen sitt lilla vedförråd,
nalkas honom en liten fågel, lockad af yxans buller; ban
gör sina slag omkring honom och bemödar sig att göra
honom ett uöje genom alt helt sakta sjunga för honom sina
täckasle visor. Del är rotgeln, som en barmhertig fée har
skickat till den ensamme arbetaren för att säga honom att
det ännu linnes ett väsende i naturen som intresserar sig
för honom.
När sedan vedhuggaren lagt i en hög de i askan
slocknade bränderna från förra dagen, när spånorna och de
torra qvistarne ländas och flamma upp, då skyndar rotgeln
sjungande till för att få sin andel af hans eld och hans fröjd.
När naturen somnar och höljer sig i sin mantel af
is; när man ej mera hör andra än de nordiska fåglarne
höja sina stämmor i det de beskrifva i luften sina snabba
trianglar, eller blott vindens tjut der den hvirflar genom
halmtaken, då protesterar ännu en sakta röst med milda
flöjtlika toner emot den allmänna atonien, sorgen och
arbetslösheten.
Öppnen, jag ber, gifven honom några brödsmulor,
några korn. Om ban ser vänliga ansigten, så kommer ban
in i rummet; ban tycker om eldens välgörande värme;
efter en liten sommar i stugan skall han stärkt och
veder-qvickt återvända till vintern derute.
Toussenel är med skäl harmsen öfver att ännu ingen
poet besjungit rotgeln. Men fågeln är sin egen poet; om
man kunde i ord återgifva hans lilla sång, skulle den
fullkomligt uttrycka hans lefnads anspråslösa poesi. Den som
jag har hos mig och som flyger omkring i mitt kabinett,
sätter sig, i brist på åhörare af sitt eget slägte, framför
spegeln och berättar, utan att störa mig, med half röst alla
sina tankar för den ideala rotgeln som visar sig för honom
på andra sidan. Se här ungefär deras mening, såuan en
qvinnas hand har sökt uppteckna den:
Går vedhuggarn uti skogen
Ensam fram sin tunga gång,
Då är jag eu vän som trogen
Följer honom med min sång.
Hviner höstens storm i
träden,-Är det dimmigt, kallt och grått,
Då jag sjunger mina qväden
Och han ler inot mig så godt.
Är han sorgsen, ej jag dröjer
Då min bästa drill att slå,
Och om det min vän förnöjer
Tycks mig himlen åter blå.
När jag söker så att drilla
Om den makt som är min tröst,
Måtte hoppets ljufva villa
Sprida ljus ock i ditt bröst!
Komma sedan vinterns dagar,
Pickar jag på rutan din;
Köld och frost din vän försvagar —
Tag mig liten till dig in!
Det är ju din vän från hösten,
Som nu ängsligt nalkas dig,
Känner du ej späda rösten,
O, låt upp, låt upp för mig!
Under dessa bistra tider
Låt mig värme få hos dig,
Ja, du vill ej att jag lider,
Ro och näring ger du mig.
Krönika.
Väderleken är ändå det nyckfullaste ting mellan himmel och
jordl livad äro väl qvinnors älskvärda ostadighet eller männers
lättsinne mot denna luftiga varelses skiftande lynne? Än frånstötande
och kall, än leende och mild, än dyster och melankolisk hoppar
hon oss ena dagen på näsan, så att den rodnar af harm; en
annan gång åter drar hon oss vid näsan, smälter helt oförmodadt i
tårar och kastar oss nästa stund igen belt oförsynt och skalkaktigt
hvila snöblommor midt. i ansigtet, såsom nu. Vi ha nu ett
klingande slädföre, åtminstone att dömma efter bjellrornas klang, och
det är godt ocli väl, att man ändteligen sluppit det öronpinande
rasslet af dessa ambulaloriska maskiner, som kallas droschkor.
Denna senare tanke torde delas åtminstone af alla dem,
som bo uti det egentliga centrum af staden. Men, efler vi engång
kommit att tala härom, kan del ej skada alt påpeka ett förhållande
hvad hyrkuskväsendet beträffar, som troligen de flesta läsare
någongång sjelfva kommit i tillfälle alt anmärka. Af de öfver hundra
hyrkuskar här finnas äro nästan alla endrägtigt tillsamman från
morgon lill qväll eller ock på sin höjd spridda emellan Senatstorget,
och teaterhuset; i hela den vidsträckta Kronohagen liksom många
andra trakter af staden finnes ofta på hela dagen knappast en enda,
och huru ofla inträffar ej att man skulle behöfva anlita dessa
herrar äfven inom sistnämnda områden? Kan detta missförhållande ej
af vederbörande jemkas och ställas på en bättre fot, såsom man
har det i andra länder?
Helsingfors Dagblad, missbelåtet med sin första debut, har
för afsigt att i slutet af månaden utsända en ny profnummer, om
man får tro Papperslyktan. Den drägt hvari bladet presenterade
sig för allmänheten hade också en alltför antediluviansk
anstrykning, för att ta sig rätt väl ut på en nittonde seklets yngling.
Andra och tredje delarne af Runebergs samlade arbeten,
utgifna på hr Th. Sederholms förlag, äro sedan onsdagen tillgängliga
i bokhandeln. — Man hviskar för öfrigt om ett litterärt-kritiskt
arbete af välkänd penna, som skall utkomma till julen.
Medan man liär i hufvudstaden roar sig med teater och
musik, tyckes man i Björneborg förlusta sig med •thë-dansants..
Senaste nummern af denna stads tidning innehåller tvenne insända
uppsatser i enahanda och dock olika genre, värda att läsas för
sin originela anda och prägel. De äro båda rigtade till den i
tidningens spalter stundom uppträdande »Miranda», hvilken i sin
sista skrifvelse, till »Kunigunda» på ett något förnärmande och
insinuant sätt vidrört ofvannämnde »thédansants».
Äfven i Helsingfors skall Terpsichores konst snart vederfaras
rättvisa. Den har varit något negligerad här på senare tider —
och mången har kanske tyckt att detta öfverensstämde med
tidsandan. Men man hvarken bör eller vill begära att äfven de unga
damerna skola se surmulna ut af politiska bekymmer och icke mera
ha någon larike för nöjen, munterhet och dans.
Hr von Schantz’ symfonikonsert i tisdags bjöd på splitternya
saker. Få lära väl de ha varit, som icke vid ouverturens till
»Robespierre»’ energiska och frimodiga toner kände pulsen klappa
med snabbare slag. Denna komposition, af Littolf, är ett slags
tonmålning, men hörande icke till det stundom i musiken använda
naturmåleriet, utan är den hållen i den historiska stilen. Bland
öfriga musiknumror anslog oss mest scherzo’t i D-moll af R.
Schu-mann och andante’t i C-durssymfonin af Fr. Schubert. — Publiken
var talrik och lifvad.
Tyvärr kommer orkestern att nu någon lid vara i saknad af
sin »primus inter pares«, hr Lindberg, — tyvärr för oss, men väl
lill stor fägnad för de städer i östra och norra delen af landet,
till hvilka han i dessa dagar företagit en konstresa.
Industriföreningen sammanträdde sistlidne lördag i
Arkadia-leaterns foyer. Konsul R. Frenckell höll ett populärt föredrag om
klimatets inflytande på industrins utveckling, hvarpå till föreningen
framställdes tvenne förslag, hvilka ock gillades, nemligen att
föreningen skulle utgifva sina ströskrifter periodiskt, hvarigenom man
äfven i landsorterna med mera intresse skulle följa med
föreningens verksamhet, samt att, då på hvart annat möte föredrag
skulle hållas, de öfriga mötena borde upptagas af diskussion öfver
på förhand uppkastade frågor. Det beslöts ock alt alla föreningens
veckomöten tills vidare skulle hållas å Arkadiatealern.
Den nämnde byggnaden närmar sig, åtminstone till det inre,
sin fulländning och lofvar att bli både treflig och prydlig. Foyern
är slor: en sal och tvenne förmak, reslaurationslokalen, som ej är
oäfven, står i förening med en varm kägelbana, parketten i sjelfva
salongen kan vid förefallande behof förvandlas lill jemnt golf o. s. v.
Vi tro att detta Arkadien skall komma att genomgå ganska lyckliga,
om ock brokiga, öden.
En teaterrevy, ämnad att ingå i denna nummer, måste vi
till följe af bristande utrymme lemna till härnäst.
Helsingfors, Finska Litteratur-Sällskapets tryckeri, 1861.
Imprimatur: L. Heimbürger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
