Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
må jag sjunka i armod I det skall bli min fröjd att visa,
det jag ändå följer hederns lagar. Hans öde upptager
handsken, kampen begynner, och med all sin lifliga
hederskänsla, med all sin upphöjda moral är han dock nära alt duka
under, när fattigdomens förödmjukelser den ena efter den
andra drabba honom. Ilan reser sig igen, ban segrar:
vänskapen räckte honom en stödjande hand, en kärleksfull
ljusalf väckte med qvinnlig finhet hans ädlare känslor till
högre lif. Hr Schwarz och m:ll Nerman förtjente i fullt
mått den framropning, hvarigenom publiken vid styckets
slut visade dem sin erkänsla. Ilr Schwarz’ spel var
alltigenom fint, och om man stundom deri saknar kraft, så
fägnas man i stället af delta „gentlemanlika", som är mera
rart på våra tiljor. M:ll Nerman skall snart bli publikens
gunstling om hon fortfar att spela så friskt, naturligt och
älskligt som i detta stycke. M:ll Andersson spelade äfven
här det olyckliga offret. Hr Österberg jiiisslyckades i
vännens rol: det moraliserande deri framstod alltför skarpt
genom lians predikoton, som ingalunda är egnad för ett
konversations-stycke.
Hr Högfeldt borde undvika den alltför märkbara
enformigheten i gester; för öfrigt hade ban som den
beräknande hypokritiske fadren för giftvuxna döttrar några rätt
lyckade passager. Hr Pettersson, notarien, var ej illa. Hr
Carlson hade här, liksom i Benvenuto Cellini, några ord att
säga, äfven han; men det vore en lycka för honom om ban
blefve använd endast i stumma roler tills ban, genom
enskild handledning, lärt sig att man på scenen icke får tala
utan uttryck och så fort och otydligt att orden tyckas
likasom äta upp hvarandra. De öfriga birolerna gåfvos passabelt.
Privat-telegrafin i London.
(Ur Aftonbladet.)
London är redan för trafiken inom staden genomkorsad af
telegrafer, så alt man för ett ringa pris kan telegrafera från en
del af staden till en annan. Men liiltills fanns en brist inom
telegrafin, som behöfde afhjelpas. Het hade ständigt behöfls en tredje
persons mellankomst; ocli detta måste göras öfverflödigt. Likasom
för hvarje annan uppfinning var det äfven för telegrafin nödvändigt
att bana den en väg att blifva populär på, att få den att tränga in
till folket och att gå in i dess hvardagliga vanor. Ett betydande
steg i denna riktning tyckes äfven vara gjordt genom de nyaste
företagen, hvilka i telegrafväg blifvit åstadkomna i London. Vid dem
bortfaller främmande inblandning hell och hållet. Man betjenar sig
af telegrafen nästan som af en penna. Ministern skall i sitt
kabinett kunna konversera med sin regerings gesandt vid ett fremmande
hof alldeles som om de befunno sig i samma rum. Köpmannen
skall, såsom också redan sker, kunna leda skötandet af sina affärer
från sin enskilda boning, äfven om hans kontor är flera engelska
mil aflägset.
Uppnåendet af elt sådant resultat har man alt tacka
professor Wheatstone för, hvars år 1840 uppfunna och sedan 1858
förbättrade alfabetiska telegraf är särdeles egnad till detta ändamål,
och saken är redan praktiskt utförd af
»Uräversal-Private-Telegraph-Company" i London.
Hvad den Wheatstoneska apparaten beträffar, så är den
hufvudsakligen afsedd att underlätta lärandet af telegraferingen, så att
den icke skall erbjuda några svårigheter utan lätt kunna inhemtas
af en och hvar. Och deri skall uppfinnaren äfven hafva lyckats
öfvermåttan. Instrumentets handhafvande skall icke blott vara enkelt
och lätt, utan äfven erfordra ganska få kunskaper. Hvarje barn
som kan läsa skall vara i stånd att telegrafera. Denna såkallade
universallelegraf består af två eller egentligen tre apparater, af
hvilka de tvenne första äro oundgängligt nödvändiga för
telegraferingen. Den ena af dem, kommunikatorn, tjenar till afsändandet af
en depesch, den andra, indikatorn till emottagandet af en sådan.
Den första utgöres af en fyrkantig, liten låda, på hvars öfra sida
en af glas betäckt urskifva är anbragt. Denna är indelad i trettio
lika afdelningar, af hvilka hvar och en vid den yttre kanten är
betecknad med en bokstaf, samt fyra med int.erpunktionstec.ken.
Dessutom finnes det å skifvan ännu en inre cirkel för siffertecken. En i
midten anbragt visare, som genom en mekanism rör sig
rundtomkring taflan, sätter operatören i stånd att efter behag telegrafera
den ena eller den andra bokstafven. Då han nemligen trycker hell
sakta på en utanför hvarje bokstaf och hvarje interpunktionstecken
vid skifvans rand befintlig liten tangent i form af en knapp stannar
visaren vid det sålunda betecknade tecknet och rör sig icke vidare
förr än en annan tangent åter blifvit berörd. Dervid sältes deri
elektriska strömmen i verksamhet och förer å indikatorn på del.
andra stället, till hvilket man telegraferar, som har en likadan
ur-lafla med bokstäfver, dess visare till det utmärkta bokslafslecknet.
Emoltagaren af depeschen har derföre icke vidare än att fästa sitt
öga på indikatorn och bokstafvera ihop de å densamma utmärkta
tecknen.
Den elektriska strömmen åstadkommes i det. inre af
kommunikatorn förmedelst en derslädes befintlig konstant magnet af
hästskoform. En sådan magnet är säkert väl känd för alla; ty hvem
finnes, som icke i sina barnaår har användt en sådan såsom
leksak? Midtemot den konstanta magnetens begge poler och i
omedelbar beröring med dem befinna sig tvenne elektromagneter af mjukt
jern, hvilka äro omlindade med tunn koppartråd. Dessa
elektromagneter vridas omkring genom en å apparatens ytlre sida
befintlig vefarm, och så uppkommer den elektriska strömmen genom
induktion. OperaUren har således blott att med högra handen vrida
om vefarmen, under det han med den venstra berör tangenterna
vid bokstäfverna, för att få depeschen befordrad till ort och ställe.
Det mest förtjenstfulla vid det nämnda sättet att åstadkomma den
elektriska strömmen består deri, alt den vollaska stapeln och de
galvaniska batterierna, hvilkas användande i det dagliga lifvet
redan för de dervid behöfliga syrornas skull liar en bel hop
obehaglighelor med sig, alldenstund de tid efter annan behöfva ombytas.
I sin nuvarande form äro deremot de elektriska apparaterna så
sirliga och eleganta att de kunde uppställas såsom prydnad för en
kamin-sims i den elegantaste S3long.
Den tredje apparaten, utom de redan nämnda, utgöres af
en stor klocka, som slår i förbindelse med indikatorn och ger
tillkänna åt emottagaren, att han skall erhålla en depesch. En vid
indikatorn befintlig fjeder kan nemligen efter behof skjutas lill
höger eller till venster på hvardera af tvenne å apparatens fotställning
anbragta knappar, som äro märkta ined bokstäfverna T och -4. ’/;
betyder telegraf och A alarm. Då man lemnar instrumentet
behöfver man blott ställa fjedern på A, och vill någon då telegrafera till
en, så har ban blott att vrida på vefven och trycka på en tangent,
hvilken som helst, och då ljuder klockan vid andra ändan af
lele-gaflråden så högt, alt den skallar genom hela huset der den
befinner sig. Den, som sålunda kallals alt emottaga en depesch,
besvarar signalen på samma säll saml flyttar ljedern på T; då utöfvar
elektriciteten sin inverkan på indicatorn, hvilket icke inträffar så
länge fjedern befinner sig på det andra stället, emedan strömmen
då i stället ledes lill klockmekanismen. — Efler obetydlig öfning
kan man med lätthet telegrafera 100 bokstäfver i minuten.
Professor Wheatstone liar dessutom konstruerat en annan apparat, hvilken
han kallar .automat», förmedelst hvilken man kan telegrafera 600
bokstäfver i minuten, men den fordrar mera öfning för alt
begagnas och är derföre icke så användbar för enskilta personers bruk.
Denna apparat löser nu visserligen det ena behöfliga vilkoret
för att telegraferingen skall kunna ske utan tredje persons
mellankomst, i det den gör de dervid behöfliga operationerna så enkla,
att de kunna utföras af hvem som helst. Men för uppnåendet af
ändamålet är del ännu vidare nödvändigt att leda förbindelselrådarne
lill de ställen, der de personer som vilja telegrafera med hvarandra,
vanligen uppehålla sig, d. v. s. till deras boningar; och del är detta
som det ofvannämnda londonska bolaget
"Universal-Privale-Telegraph-Company» genom sin anordning sökt åstadkomma samt, såsom vi
skola se, äfven utfört. Likasom man hittills kunnat låta leda
vatten och gas till sitt hus, så kan man nu leda telegraftrådar dit. Med
beundran betraktar man den väf af trådar, som i kors och tvärs äro
spända ofvan ens hufvud öfver Londons torg och gator. Den flitiga
spindel, som spinner detta nät öfver staden, är
»Universal-Privale-Tele-graph-Company». Dessa kablar — ty kablar äro de — hvilka
fjerran från menniskornas rörelse slingra sig fram i luften, uppburna
af tvenne jerntrådar, bilda dock blott, så att säga, stammen, från
hvilken gren efter gren skall slicka fram för att utbreda sig
öfverallt. Redan varseblir man här och der tunna trådar, som utgå från
kabeln till höger och venster, och snart skall Londons verldsstad
för den, som betraktar den från en luftballong, se ut som
utsläll-ningsfönstret vid en juvelerare butik med galler framför. Likasom
från de gas- och valtenrör, hvilka ligga i jordens sköte, kunna
göras ledningar till hvilket hus som helst, så kan äfven från den
ofvannämnda kabeln, som bildar huhudledningen och utgöres af
flera — från tjugu lill hundrade — fina trådar, en sådan skiljas af
och ledas lill hvilket ställe som helst. Genom denna kan den ort,
lill hvilken den är ledd, sättas i elektrisk förbindelse med hvarje
annan som slår i förening med hufvudkabeln. Till detta ändamål
äro på mellanrum af en engelsk mil anbragta förbindningshus i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
