Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Baskerville Hall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
männen av hans släkt så länge härskat och lämnat ett så
djupt märke efter sig. Där satt han i sin tweed-dräkt
och med sin amerikanska brytning i hörnet av en
vanlig prosaisk järnvägsvagn, och dock, när jag betraktade
hans mörka, uttrycksfulla ansikte, kände jag mer än
någonsin, vilken sann ättling han var av denna långa
rad aristokratiska, eldiga och härsklystna män. Det
låg stolthet, mod och styrka i dessa tjocka ögonbryn,
dessa känsliga näsborrar, dessa stora, nötbruna ögon.
Om den frånstötande heden bar på en svår och farlig
gåta, var denne man åtminstone en kamrat för vilken
man kunde våga en dust, säker om, att han modigt
skulle dela den.
Tåget stannade vid en liten anspråkslös station och
vi stego alla av. Utanför det låga, vita staketet höll
en med ett par klippare förspänd char-à-bancs. Vår
ankomst väckte ett visst uppseende, ty stationsmästaren och
stationskarlarna trängdes omkring oss för att bära vårt
resgods. Det var en liten täck och behaglig plats, men
jag iakttog med förvåning, att vid grinden stodo två
vaktposter i mörka uniformer, som stödde sig på sina
korta bössor och skarpt betraktade oss då vi gingo
förbi dem. Kusken, en ful, otrevlig liten karl, skyldrade
med piskan för sir Henry Baskerville, och inom några
minuter rullade vi i rask fart framåt den breda, vita
landsvägen. Böljande betesmarker höjde sig på ömse
sidor om oss, och gamla hus med spetsiga gavlar
skymtade fram mellan det tjocka, gröna lövverket, men över
det fredliga, solljusa landskapet höjde sig städse mörk
mot skyn den långsträckta, dystra konturen av heden,
bruten av de vilda, skräckinjagande bergen.
Åkdonet svängde in på en sidoväg, och så bar det
uppför genom långa byvägar, sedan århundraden nötta
av hjul och på sidorna begränsade av höga bankar
med drypande mossa och köttiga mjältbräken.
Gulnande ormbunkar och fläckiga björnbärsbuskar glänste
i den nedgående solens sken. Alltjämt gick vägen uppåt.
Vi foro över en smal granitbro och sedan utmed
kanten av en brusande bäck, som med fart kastade sig
nedåt, fradgande och fräsande mellan de väldiga
stenblocken. Både vägen och vattendraget gingo genom
en dal, där dvärgek och gran förekommo i mängd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
