Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Baskerville Hall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och de gamla träden räckte ut sina grenar, som bildade
ett dystert valv över våra huvud. Baskerville ryste,
då han såg framåt den långa, mörka uppfartsvägen,
från vars ändpunkt huset spöklikt glimmade emot oss.
— Var det här? frågade han med låg röst.
— Nej, i idegransalléen på andra sidan om
byggningen.
Den unge arvingen såg sig omkring med mulen
min.
— Det var inte underligt, om min farbror anade,
att han skulle träffas av olyckor på ett sådant ställe,
sade han. Här kan vem som helst bli rädd. Inom
mindre än ett halvt år skall här bli elektrisk
belysning längs hela vägen, och en ljuskastare av betydlig
kraft skall stå framför dörren till hallen.
Alléen mynnade ut vid en stor gräsplan, och huset
låg framför oss. I skymningen kunde jag se att
mittelpartiet var stort och tungt med utskjutande pelargång.
Byggningens hela framsida var draperad med murgröna,
utklippt här och där, då ett fönster eller en
vapensköld bröt den mörka slöjan. Från detta väldiga
mittelparti höjde sig tvenne torn, ålderdomliga, krenelerade
och försedda med många skottgluggar. Till höger och
vänster om tornen sträckte sig modernare flyglar av
svart granit. Ett dunkelt ljus trängde genom de med
poster försedda fönstren, och från skorstenarna över det
spetsiga, högvinkliga taket steg en enda svart rökpelare.
— Välkommen, sir Henry, välkommen till
Baskerville Hall.
En lång karl hade trätt fram ur pelargångens
dunkel för att öppna vagnsdörren. En kvinnas bild
tecknade sig mot hallens gulaktiga belysning. Hon kom ut
och hjälpte mannen att taga ned våra resväskor.
— Jag hoppas, sir Henry, att ni inte har
någonting emot, att jag nu far hem, sade doktor Mortimer.
Min hustru väntar mig.
— Nog stannar ni väl kvar till middagen?
— Nej, det kan jag inte. Troligen väntar mig nog
också arbete där hemma. Jag skulle gärna stanna för
att visa er rummen, men det kan Barrymore göra bättre
än jag. Adjö så länge och tveka inte att natt eller
dag skicka efter mig, om ni behöver mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
