Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Barrymore vid fönstret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och dock kan saken förefalla ganska obetydlig. Du
vet, att jag aldrig sover särdeles tungt, och sedan jag
ställts på vakt här i huset har min sömn varit lättare
än någonsin. Förliden natt vid tvåtiden vaknade jag
av, att någon smög sig förbi mitt rum. Jag steg upp,
öppnade dörren och tittade ut. En lång svart skugga
drog sig sakta utefter korridoren. Skuggan framkallades
av en man, som med ett ljus i handen helt försiktigt
vandrade framåt gången. Han var klädd i skjorta och
byxor, men gick barfotad. Jag kunde blott se konturerna
av hans gestalt, men av längden slöt jag mig till att det
var Barrymore. Han gick mycket långsamt och varligt,
och det låg någonting brottsligt och förstulet i hela
företeelsen.
Jag har sagt dig, att korridoren avbrytes av ett
galleri, som svänger om hallen, men att den fortsättes på
andra sidan. Jag väntade tills mannen kommit ur sikte,
och sedan följde jag efter. Då jag passerat galleriet, hade
han hunnit fram till slutet av den andra korridoren,
och det svaga ljusskenet från en öppen dörr sade mig,
att han gått in i ett av rummen. Nu är förhållandet
det, att alla de där rummen stå omöblerade och
obebodda, så att den nattliga expeditionen föreföll mera
mystisk än någonsin. Ljuset lyste stadigt, som om han
stått orörlig. Jag smög mig så ljudlöst jag kunde det
till gångens ände och tittade in genom dörren.
Barrymore stod lutad mot fönsterplattan och höll
ljuset mot rutan. Hans profil var till hälften vänd åt
mig, och dragen vittnade om spänd väntan, då han
stirrade ut åt den mörka heden. Under några minuter
stod han där och väntade, men så uppgav han en
stönande suck och släckte med synbar otålighet ljuset.
Ögonblickligen vände jag om till mitt rum, och kort
därefter hörde jag de smygande stegen — nu stadda
på återtåg. Långt senare, då jag fallit i en lätt
slummer, hörde jag hur en nyckel vreds om i ett lås,
men varifrån ljudet kom visste jag icke. Betydelsen
av allt detta är mig oklar, men i detta dysterhetens
hemvist pågår någonting hemlighetsfullt, som vi förr
eller senare skola utrannsaka. Jag vill icke besvära
dig med mina teorier, ty du har bett mig att blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
