Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Främlingen på heden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tydligt en rörlig svart punkt, som stack av mot den gröna
och grå bakgrunden.
— Kom med mig! ropade Frankland och
skyndade utför trappan. Ni skall själv få se, och sedan
får ni döma om saken.
— Kikaren — ett teleskop, som vilade på ett stativ,
stod på det flata plåttaket. Frankland satte ögat till
glaset och uppgav ett rop af tillfredsställelse.
— Skynda er, doktor Watson, innan han hinner
över kullen! sade han.
Och jag såg verkligen en liten pys, som med ett
knyte över axeln långsamt stretade uppför sluttningen.
— Nå, hade jag rätt?
— Ja visst, det var en gosse, som tycktes vara
ute i något hemligt ärende.
— Och vilket detta ärende är, skulle till och med
en medlem av lantpolisen kunna gissa sig till. Men
inte ett ord skall jag säga dem, och ni, doktor Watson,
måste också lova mig att tiga. Inte ett ord — hör
ni det!
— Som ni vill.
— De ha behandlat mig riktigt skamligt. När
utgången av dessa sista målen blir känd, tänker jag, att
det nog går en rysning genom hela grevskapet.
Ingenting kan förmå mig att på minsta sätt hjälpa polisen,
ty den hade nog gärna sett, att de bränt mig själv på
bålet i stället för min avbild. Inte går ni väl redan?
Först skola vi tillsammans tömma karaffinen eller hur?
Men jag var döv för alla hans böner och lyckades
förmå honom att avstå från sitt uppsåt att ledsaga
mig hemåt. Så länge han kunde se mig, följde jag
vägen, men sedan satte jag av över heden och begav
mig till den kulle, bakom vilken vi sett gossen
försvinna.
Solen höll redan på att gå ned, när jag nådde
kullens krön, och de långa sluttningarna nedanför mig
lågo i glänsande grönt på ena sidan, i skuggat grått
på den andra. Gossen syntes ingenstädes till. Men
nedanför mig i en klyfta låg en krets av gamla
stenhyddor, och i deras mitt stod en, som bibehållit så
stor del av taket, att det kunde tjäna till skydd mot
väderlekens växlingar. Mitt hjärta slog hårt, då jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
