- Project Runeberg -  Baskervilles hund /
120

(1912) [MARC] Author: Arthur Conan Doyle Translator: Hanny Flygare - Tema: Detectives
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Främlingen på heden - XII. Död på heden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

eller vår skyddande ängel? Jag svor att icke lämna
hyddan, förrän jag fått klarhet i den saken.

I stark spänning men okuvligt beslutsam satt jag
inne i hyddans mörker och väntade tåligt, att den som
bebodde den skulle anlända.

Och äntligen hörde jag honom komma. I fjärran
ljöd trampet av stövlar mot stenarna. Stegen kommo
närmare. Jag kröp in i den innersta vrån och spände
pistolen i fickan, besluten att icke röja mig förrän jag
kommit i tillfälle att se främlingen. En lång paus angav,
att han stannat på vägen. Men så närmade sig åter
stegen, och en skugga föll in genom dörren.

— En härlig afton, min käre Watson, ropade en
välkänd stämma. Vet du, jag tror bestämt, att du
skulle finna det trevligare här ute än där inne.

*



TOLFTE KAPITLET.

DÖD PÅ HEDEN.



Jag satt några sekunder alldeles andlös, knappast
i stånd att tro mina öron. Men så återkom jag till
mina sinnens bruk, och det var som om min själ
plötsligt blivit befriad från en förkrossande
ansvarsbörda. Denna kalla, genomträngande, ironiska röst kunde
blott tillhöra en enda i världen.

— Holmes! ropade jag, Holmes!

— Kom ut, sade han, och var för all del
försiktig med revolvern.

Jag böjde mig under den låga dörröppningens
överstycke, och där satt han utanför hyddan på en sten.

— Aldrig har jag blivit så glad att få träffa en
människa, sade jag och tryckte varmt hans hand

— Och aldrig så förvånad heller?

— Nej, det erkännes villigt.

— Jag försäkrar dig, att även jag blev förvånad.
Jag hade ingen aning om, att du upptäckt min
tillfälliga fristad, än mindre att du befann dig därinom,
förrän jag var tjugu steg från dörren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Aug 6 22:09:21 2025 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/baskerhund/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free