Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Död på heden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i händerna. Var väl denne man min allvarlige,
förbehållsamme vän? Här förelåg ännu en gåta!
— Han har ju skägg! Karlen har ju skägg! skrek
han.
— Har han skägg?
— Ja. Det är inte baroneten — det är — ja,
minsann är det inte min granne, straffången.
Med feberaktig brådska hade vi vänt på den döde,
och det drypande skägget pekade nu åt den kalla, klara
månen. Man kunde icke misstaga sig på den låga
pannan, de buskiga ögonbrynen och de insjunkna, djuriska
ögonen. Det var verkligen samma ansikte, som glott
på mig, belyst av ljuset i den kluvna klippan —
Seldens, brottslingens.
I minuten var mig allt klart. Jag kom ihåg, att
baroneten sagt mig, att han givit sina gamla kläder
åt Barrymore. Barrymore hade i sin ordning givit dem
åt Selden att tjäna honom till förklädnad under
flykten. Stövlar, skjorta, mössa — allt var sir Henrys.
Händelsen var i alla fall sorglig nog, men denne man
hade dock enligt landets lagar gjort sig skyldig till
döden. Jag meddelade Holmes hur det förhöll sig,
och mitt hjärta strömmade över av tacksamhet och
glädje.
— I så fall ha kläderna givit anledning till den
stackars mannens död, sade han. Det är alldeles
tydligt, att något sir Henry tillhörigt föremål begagnats
vid hetsande av hunden — troligen den där stöveln,
som försvann från hotellet, och så blev den här karlen
offret. En underlig omständighet återstår dock att
förklara: hur kunde väl Selden i mörkret ana, att hunden
satte efter honom?
— Han hörde det väl.
— Om en förhärdad karl, lik denne fästningsfånge,
hör hundskall på heden, blir han väl inte så utom sig
av förfäran, att han, med fara att bli fasttagen, vilt
ropar på hjälp. Att döma efter ropen måste han ha
sprungit långt, sedan han visste, att djuret förföljde
honom. Hur kunde han veta det?
— Vad som förefaller mig ännu besynneerligare [besynnerligare] är
varför denna hund, förutsatt att våra antaganden äro
riktiga —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
