Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då gick konungen ut och lofvade att följa honom. Han
gick öfver backen, medan någre af hans män äggade honom,
andre sökte hålla honom tillbaka.
Då han trädde in i jordhyddan, stod Svases dotter
Snöfrid upp emot honom.
Hon var den skönaste kvinna.
Strax iskänkte hon åt konungen ett kärl, fullt med mjöd;
och han tog både kärlet och hennes hand.
Genast var det honom, som om eldshetta kommit i hans
kropp, och med ens ville han vara när henne — samma natt.
Men Svase förklarade, att sådant ej skulle ske med hans
vilje, så framt konungen icke fäste och fick henne efter lag.
Konungen fäste Snöfrid och fick henne och var så yr i
sin kärlek, att han icke frågade efter riket eller annat, som
gällde hans heder.
De hade fyra söner: Sigurd Rese, Halfdan Högben,
Gudröd Glans och Ragnvald Rättelbene.
Snöfrid dog; men hennes utseende förvandlades alls icke.
Hon var lika röd, som då hon lefde.
Ständigt satt konungen öfver henne och trodde, att hon
skulle lefva upp igen.
Så gingo trenne vintrar, under det han sörjde hennes
död och allt folket sörjde hans förvillelse. Att bota denna
kom en ansedd man vid namn Torlef Vise. Han
helbregdagjorde konungens sinne, först genom att tala så:
“Icke är det underligt, konung, att du hafver i minne
en så vän och ättstor kvinna och att du hedrar henne å dun
och gudväf, som hon bad dig om, men din heder och hennes
är mindre än sig bör, då hon fór länge hvilar i samma skrud;
och är det därför mycket mera prisvärdt, att man flyttar henne
och skiftar kläderna under henne.“
Men så fort hon var flyttad ur sängen, slog en stank af
förruttnelse och allahanda ond lukt upp ur liket.
I hast fördes det sedan till bålet; och vardt drottning
Snöfrid där bränd.
Dessförinnan blånade kroppen, och därur krälade fram
ormar och ödlor, paddor och grodor och allsköns onda krypfän.
Hon sjönk så till aska, men konungen steg åter upp till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
