Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tänka nu göra bonden sådan skada, att han skall kunna
minnas den.
Bonden finner på det råd, att han ställer upp en stege
emot väggen inne i sofstugan, just invid där fläsksidan hänger.
Uppe på stegen sätter han sig med ett bart svärd i
handen och väntar så på tjufvarne.
Nu smyga sig dessa fram till huset och se sig väl
omkring åt alla håll.
Det var klart väder och månljust; och månskenet lyste
in genom gluggen och på fläsksidan, så att de båda tjufvarne
fingo ögonen på den.
De tycka, att det nu ser lofvande ut. Och Värre hviskar,
att nu är det han, som skall taga hämd omsider.
Han klifver upp för väggen, trefvar in med ena handen
och ärnar lyfta fläsksidan af kroken. Men där vankas annat
— Ond bonde låter svärdet falla ned öfver handen, så att den
skäres af vid lofven.
Då Värre märker detta, drager han tigande tillbaka
stumpen, döljer den under tröjan, hoppar ned och yttrar till
Värst:
“Det fördömda fläsket där! Det är så tungt, att hela
armen är alldeles domnad på mig, och jag kan ej taga med
den mer. Men försök du, Värst, och låt det ej gå, som det
gick för mig: tag i med båda händerna, så orkar du bättre!"
Värst gör, som han bad. Han räcker in båda händerna
efter fläsksidan, och det får han ångra, ty innan han vet
ordet af, mister han dem bägge två.
Han rycker stumparne till sig, vrålar himmelshögt och
ropar, att Värre har svikit från honom båda hans händer.
Värre lyfter då upp sin stympade arm och säger:
“Visst tyckte jag, att det skulle varda nöjsammare, om
jag icke vore den ende, som fick en minnesbeta af denna
färd."
Medan de gifva hvarandra slika tillmälen, som icke voro
fagra att höra, talar Ond bonde ut till dem genom gluggen:
“Usle skalkar, jag sade ju eder, den gången vi skildes,
att det skulle gå eder illa, om I ej läten mig vara i fred.
Min varning försmådden I, och hafven i fått, hvad I förskyllat.
Men jag vill behandla eder bättre, än I ären värde; ty väljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
