Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“I sanning må du heta Vandrådaskald“ [1], utbrast
konungen; “så låt mig då höra kvädet!“
Hallfred framförde det med kraft. Det var en dråpa,
och när han slutat, sade konungen:
“Detta är en god dikt — tag här ett guldbelagdt svärd;
men svårt blifver det dig att akta det, ty det saknar slida.
Se nu till, att ingen får skada däraf!“
Hallfred tog väl vara på svärdet.
Allt fortfarande rosade han emellertid de gamle gudarne
och förklarade, att lyckan sveke den, som dem lastade.
En gång kvad han detta, så att konungen hörde det:
“Flyktig är människolyckan —
ofta mitt offer jag gaf
Lidskjalfs snabbtänkte herre,[2]
slikt jag haft godt utaf!“
“Sång till Odens ära
fordom ljöd i världen,
fädrens stora diktning —
i mitt minne är den.
Friggas höga make
ej jag hata gitter,
tjänar ock jag Kristus,
han i hjärtat sitter!“
“Gifmilde kung! Ifrån Lidskjalf
störte vi korparnes vän,
kalle ej gud honom mera —
lögn af hans lof står igen!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
