Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vagn for undan i repet och snafvade framstupa vid
Torkels fötter, ty det var blodigt och halt ikring honom. Torkel
högg fram öfver honom, och hugget tog i linan, bet den
sönder, och Vagn vardt lös.
Torkel snubblade, då han högg miste, och föll; svärdet
flög ur hans hand.
Men Vagn låg ej länge, efter det han vardt fri. Han
for raskt upp och grep vapnet. Han lyfte det upp, svängde
det med mycken styrka och högg Torkel Lera tvärs öfver
axlarna. Han skar honom i tu, och svärdet tog fäste i marken.
Så lät Torkel Lera sitt lif.
“Nu har jag uppfyllt det ena af mina löften“, sade Vagn,
“och har därmed hämnats någre af mine män. Nu tyckes det
mig strax bättre att dö än nyss.“
“Låt ej denne man länge leka lös“, sade Håkan jarl;
“tagen och dräpen honom, ty stor manspillan har han vållat
oss.“
“Icke skall han här på stället dräpas före mig“, inföll
sonen Erik. “Jag vill taga honom i mitt värn. Så härlig
höfding skall man icke döda.“
“Med den saken behöfver alltså icke jag befatta mig, när
du ändock ensam vill råda, frände“, sade jarl Håkan.
“Vagn är en ståtlig man, och näppeligen gifves det hans
like“, fortfor Erik; “Torkel hade att vänta just det, som nu
vederfarits honom. Spådom är den vises gissning — du såg
ju själf i dag, hur dödsstämning hvilade öfver hans drag.“
Han tog äfven Vagn upp i sitt följe, och denne var
därmed utom all fara.
“Erik“, sade Vagn, “jag vill icke få lifvet till skänks af
dig, om du ej gifver alla dem af mina män fred, som ännu
lefva. I annat fall skola jag och de fara en och samma färd.“
“Jag vill först tala något med dem“, sade Erik; “dock
afslår jag icke det, du begär.“
Han gick hän till Björn Bretske, Vagns fosterfader, och
sporde honom om hans namn.
“Jag heter Björn“, sade han.
“Är du den Björn, som med sådan hurtighet hämtade en
af dina män ut ur danakonungen Svens hall, den gången de
voro nära att taga lifvet af honom därinne?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
