Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingenting kan genom sig sjelft vara någonting annat än hvad det
är. Menniskoanden vore följaktligen då absolut fullkomlig, på samma
sätt som Gud är fullkomlig derigenom, att han väl förnimmer allt,
som ursprungligen är, men likväl ingenting annat än sig sjelf och
sina egna positiva bestämningar. Men nu är icke. menniskoanden
endast för sig sjelf. Han innehålles nemligen i högre och
innehållsrikare väsenden såsom ett moment af deras lif och för att lefva
i sig sjelf måste han äfven lefva i de högre väsendena och då äfven
förnimma sig i alla sina förhållanden till dessa. Men förnimmer sig
anden i sina förhållanden till de högre väsendena, så är han äfven
af dem bestämd, ehuru endast negativt, emedan han icke innehåller
dessa väsenden, när han betraktas endast inom sig sjelf. Positiva
bestämningar äro de bestämningar, som ett väsen i sig upptager
eller innehåller, när det betraktas endast inom sig sjelft eller de
bestämningar, med hvilka det då måste tänkas och vara. Negativa
bestämningar deremot äro de bestämningar, som ett väsen från sig
utesluter, när det betraktas inom sig sjelft. Väsendet måste tänkas
i förhållande till andra och högre väsenden för att ha negativa
bestämningar. Häraf följer menniskoandens ändlighet. Han har icke
magt att med absolut klarhet förnimma de väsenden, som bestämma
-hans sjelfmedvetande. ’Det är de högre väsendena, som inskränka,
hämma och fördunkla hans förnimmande, och derför måste det hela
och således äfven anden sjelf för honom framstå såsom den relativa
motsatsen till hvad det egentligen är. Härmed är den högsta
förklaringen gifven af den materiela och kroppsliga verld, som för
anden är till i tidens och rummets former. Hon är den guddomliga
verlden, af den ändlige anden förnummen ofullkomligt. Och häraf
följer äfven möjligheten af hans successiva utveckling genom allt
högre och högre lifsformer och fenomenverldar för att så vidt
möjligt är blifva för sig, actu, hvad han är i sig, potentia, eller hvad
han är i sin sanning eller i och för Gud. Och hvad som nu har
blifvit sagdt om menniskoanden eger sin giltighet äfven med afseende
på hvarje annat väsende utom det högsta. Graden af väsendenas
ändlighet bestämmes deraf, huruvida de äro mer eller mindre
innehållsrika eller hufuvida de hafva flere väsenden till sina negativa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
