Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de icke vara, såvida ej hos oss finnes religion. Man måste nämligen
noga akta sig, att icke förvexla det menskliga förnuftet med
förnimmandet i allmänhet eller med det menskliga förståndet; ty på
en sådan förvexling beror hvarje betänklighet i detta fall.
Äfven med andra skäl kan man styrka, att. religionen icke kan
vara något från det gudomliga lifvet och förnimmandet skildt,
såsom t. ex. på följande sätt. Då menniskan, som vi af den
föregående undersökningen funnit, är en relativ och ändlig ande, så kan
ingenting annat vara henne föresatt såsom hennes högsta
fullkomlighet, ändamål och salighet, än att för sig sjelf blifva ett så sannt
och fullkomligt förnimmande väsende som möjligt. Men detta mål
vinnes i högre grad, i samma mon man kommer till allt större
likhet med den absoluta anden, hvadan ock Plato bestämde vårt
högsta goda såsom den största möjliga likhet med Gud, hvilket de
in-sigtsfullaste män i alla tider erkänt såsom riktigt. Vore nu Gud
icke religiös — och absolut religiös eller sjelfva religionen, emedan
hos honom allt är i alla afseenden fullkomligt, — så skulle deraf
med nödvändighet följa, att ju mera menniskan blefve lik Gud,
desto mindre religiös skulle hon blifva, eller desto mera skulle hon
afkläda sig religionen. Det orimliga och absurda i denna slutsats
faller en hvar i ögonen, alldenstund religionen då icke vore ett
godt eller eftersträfvansvärdt, utan snarare ett ondt och förkastligt.
Ty det gifves intet absolut godt utom det gudomliga lifvet och
förnuftet, och följaktligen heller intet relativt godt, såvida det ej är
delaktigt af detta lif och förnuft.
Föröfrigt om Teologerna — äfven enligt vår mening — med
rätta lära, att religionen är kunskap om Gud och de gudomliga
tingen samt ett lif i enlighet och öfverensstämmelse med denna insigt,
så kunna vi äfven häraf draga samma slutsats, som af det
föregående. Ty om religionen är en sådan kunskap, som vi nämnt, så
kan hon omöjligt sjelf vara absolut sann och fullkomlig, så vida ej
också denna kunskap är lika sann och fullkomlig. Men hos hvem
finnes väl en sådan absolut sann och fullkomlig kunskap, om ej hos
Gud, då det ju för honom ensam är möjligt att förnimma allt på
ett sannt och fullkomligt sätt? Och hos hvilken annan än hos
honom, som ensam är i besittning af ett sådant vetande, kan väl
finnas ett lif, som är fullkomligt öfverensstämmande med detta
vetande. Men om, såsom vi ofvan visat, Gud är det absoluta
vetandet och det absoluta lifvet, så måste han ock vara den absoluta
religionen. Och till samma insigt kan man komma, om man utgår
från hvilken annan definition på religion som helst, som i någon
mon träffar det rätta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
