Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gar, men likväl ej eller ännu har kommit till ett så klart och
egentligt sjelfmed vetande, att hon kan tänka sig honom såsom en
absolut intelligens eller personlighet. Detta var t. ex. händelsen med
alla de grekiska philosopherne före Socrates och Plato, liksom ock
sedermera med Stoikerne och i nyare tider med juden Spinoza. Dock
kan man ock med en högre intellectuel bildning och insigt använda
samma betraktelsesätt och följaktligen samma benämning, när man
blott vill uttrycka, att Gud är den yttersta grunden till allt, och
man således ej för tillfallet behöfver afse hans personlighet.
Det omedelbara medvetandet af (det osinnliga) väsendets
ursprunglighet, sjelfständighet och evighet, af (det sinnliga)
phaenome-nets tillvaro, beroende och timlighet, samt af det nödvändiga
förhållande dessa motsatser hafva till hvarandra, har inom vetenskapen
erhållit sitt uttryck i hvad man kallat grundsatsen om den
tillräck-liga grunden — principium rationis sufficientis, hvilken
utsäger, att »allt, som är tillfälligt, har nödvändigt sin tillräckliga
grund», d. v. s. att allt, som har tillvaro, allt, som bestämmes af
tiden och således kan vara och icke vara, förutsätter nödvändigt
någonting ursprungligt och evigt, af hvilket det är en följd. Denna
allmänna grundsats bestämmer sig till trenne andra, när man i det
tillvarande särskiljdt afser dess uppkomst och särskiljdt dess fort
-v ar o eller bestånd, nemligen till: i) causalitets-grundsatsen, hvilken
utsäger, att »i allt tillvarande har det, som uppkommer, nödvändigt
en orsak, af hvilken det är en verkan», 2)
substantialitets-grund-satsen, hvilken utsäger, att »i allt tillvarande finnes nödvändigt
någonting, som perdurerar, och någonting, som vexlar (uppkommer
och förgås), eller substans och accidentier», och 3)
vexelverkans-grundsatsen, hvilken utsäger, att »i det tillvarande slå alla
substanser nödvändigt i vexelverkan med hvarandra», så att hvar och en
åstadkommer accidentier och förändringar i alla de öfrigas
phaeno-tnener. Dock förutsätter den tredje grundsatsen deijemte, att alla
substanser äro absolut närvarande i hvarandra såsom väsenden (jemf.
§35 not. och § 45), om de än visa sig såsom blott relativt
närvarande i hvarandra inom det phaenomenela (§ 48); ty der någonting
icke är (med sin kraft, sitt väsende), der kan det ej eller utöfva
någon verkan. — För öfrigt finner man häraf tydligen, att då allt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
