Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
form antager nemligen förnuftet, då menniskan först och främst
icke rigtar sitt medvetande på det sinnliga och yttre, utan
endast på det andeliga och inre, och sedan ej eller fattar blott en
och en i sönder af det andeliga lifvets eviga modi (ideerna),
utan omfattar på en gång flere, så att hon icke mäktar
förnimma dem med klarhet och redighet
Dessa äro de satser om förnuftets natur och väsende, hvilka
vi ansett oss här böra framställa såsom möjliga. Ehuru de
icke äro rättfärdigade genom några deductioner eller bevis,
ådagalägga de dock, att, utan en ny undersökning, förnuftet ej
kan sägas skilja sig ifrån förståndet genom annat än
begreppens (innehållets) olikhet Längre fram torde vi få tillfälle att
återkomma till detta ämne. Nu vilje vi försöka, huruvida det
anförda kan sprida något ljus Öfver ett eller annat hit hörande
phänomen, och i synnerhet öfver Tholucks yttranden om
kunskapsförmågan.
Det är ett bekant, ehuru icke tillräckligen förklaradt
factum, att de så kallade känslo-menniskorne i allmänhet äro
fi-endtligt sinnade emot deras antipoder begrepps-menniskome.
Denna fiendskap röjer sig icke blott i Theologernes, ofta
mindre ädla, förhållande mot Philosopheme, utan äfven i
känslo-philosophernes förhållande mot de egentligen speculativa
tän-karne. Likväl är detta factum icke alldeles oförklarligt
Känslo-menniskan, som förnimmer det öfversinnliga rikt och djupt
(ehuru derföre så mycket dunklare), känner, att den, som
tvingar henne att tänka — att i medvetandet upptaga blott ett
och ett begrepp i sönder, förminskar hennes inre rikedom och
likasom förgrundar hennes själ. Hon kan visserligen icke så
bestamdt veta, hvad det är, som hon besitter i sin känsla, och
hon blir derföre merendels svarslös, när man spöijer henne
derom. Men så mycket känner hon likväl, att detta är
någon-ting gudomligt och godt, och någonting outsägligen dyrbart
för hennes lycksalighet Tillika känner hon, att det klara
begreppet är jemnförelsevis oändligt fattigare, och att jagandet
efter detta är oroande och farligt, emedan det åtminstone kan
förtorrka hennes känsla. Genom medvetandet häraf erhåller
Boströms skrifter. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
