Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emedan det egentligen alls icke bestämmes af tiden, utan är af honom
fullkomligt oberoende eller har med honom rent ingenting att göra.
Den theologiska evighet och eviga osalighet, med hvilken
uppfinnaren af den nya osalighetaläran har velat rikta värt vetande, kan
han således ej hafva hemtat vare sig ifrån förnuftet eller ifrån sin
erfarenhet, d. v. s. från någondera af de kunskapskällor, hvilka äfven
för honom liksom för alla andra dödliga äro de enda möjliga.
Och fullkomligt detsamma gäller ock om hans antagande att en
evig förhärdelse i moralisk ondska är möjlig för menniskan, och om
hans försäkran att den ändligt förnuftiga varelsen kan sätta det onda
till sitt mål, för hvilket allt inga bevis blifvit anförda eller ens kunna
anföras, och hvaruti vi för vår del på goda skäl finne blott theologiska
phantasier och förvillelser.
Om djefvulen föreställer man sig visserligen att han icke blott
kan sätta det onda till sitt mål, utan äfven är fullkomligt förhärdad i
det onda. Men om honom vete vi också, att han är endast en
phan-tastisk personification af det moraliskt onda, upphöj dt till någonting
sjelfständigt eller absolut varande, och följaktligen till någonting rent
af orimligt och omöjligt.
Det säkra är ock, att ingen menniska finnes eller kan finnas,
som icke långt hellre vore moraliskt god än moraliskt ond, om det ej
kostade på henne för mycket att blifva det. I annat fall skulle en
sådan antingen vara en theologisk djefvul, d. v. s. ett orimligt och
omöjligt väsende, eller ock sakna mensklig förnuftighet och sans samt
dermed äfven moralisk tillräknelighet och skuld i
Theologeme må visserligen kunna förirra sig till hvarjehanda
orimliga inbillningar; men för menniskan förblir det dock alltid
omöjligt att falla ifrån sin potens och förlora sitt eviga väsende, hvilket
nödvändigt tenderar till det goda. En temporair omotsvarighet mot
denna potens kan derföre ock aldrig medföra för henne någonting
annat än en temporair ondska och osalighet.
Men möjligtvis underrättar oss uppfinnaren af den nya
osalighets-läran, att han har hemtat sin theologiska evighet såväl som sina öfriga
försäkringar ifrån Bibeln, hvilken är Guds eget uppenbarade ord, och
mot hvilken man derföre ej heller bör disputera.
Derom vore nu visserligen rätt mycket att säga, om vi ej dertill
här saknade utrymme såväl som tillfälle. Vi skulle annars ganska väl
kunna visa, att likasom Bibelns sinnliga och mer eller mindre orätta
innehåll har kommit endast från hennes författares sinnliga medvetande
och inbillningskraft, så har ock hennes rätta eller förnuftiga innehåll
kommit endast från deras osinnliga medvetande eller förnuft. Ty äfven
de voro dock ingenting annat än sinnligt förnuftiga väsenden, och äf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
