Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty huldran klättrade raskt ner till jord och se, borta
vid grind stod i nästa momang en vanlig liten
små-landsjänta med »linboskylt» och glittrande glada
ögon, blå som den nordiska sommarhimmeln, av
vilken de tycktes vara ett återsken.
En gång hade en pojke, bärande det icke okända
namnet Kalle, hunnit före Stina till grinden och
från den förbifarande vagnen erhållit en storartad
belöning; hela tre skilling, d. v. s. sex öre i vårt
mynt. Då Stina, som för en gångs skull blivit
besegrad, kom fram, började hon övertala den lycklige
innehavaren av treskillingen att ge henne den. »Jag
lovar», sade den lilla, »att då jag blir stor och
kommer åkande i en sån där grann karet, så ska jag i
stället ge dej en hel blank tolvskilling.» Kalle
skrattade naturligtvis åt skrytet, som verkade löjligt bara
genom sina hiskliga dimensioner. Tänka sig en sån
där bondjänta åka i fin herrskapsvagn och skänka
bort tolvskillingar! Det berättas, att då Kristina
många år därefter som en firad sångerska
återvände till sin småländska hembygd, hade hon bl. a. mött
en reslig bonddräng, som befanns vara den forne
lekkamraten och konkurrenten om grindslantarna.
Kristina Nilsson hade inte glömt honom. »Nu
Kalle ska du få din tolvskilling», sade hon leende.
Och det fick han — och fler till.
Att arten röjes hos de unga, besannade sig hos
Stina, ty hon var ovanlig på alla de vis som barn.
Karsk och duktig var hon precis som en pojke och
i pojkarnas sällskap trivdes hon också bra.
Hennes största ärelystnad var att bli tagen för en pojke,
har hon sedan bekänt. Som den yngsta av sju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
