Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Först blev min näsa hopklämd. Som liten lekte
jag i en lada, på vars övre botten en bondpiga stod
med något arbete. Vid någon oförsiktighet tappade
hon sin tunga träsko och dess skarpa järnkanter
skilde nästan näsan från ansiktet. Min profil tager
sig sedan dess olika ut från olika sidor. Därefter
kom händernas tur, och för det kan jag tacka min
allaredan då kraftiga karaktär. Jag var då inte 8
år. Med en av mina kamrater hade jag slagit vad
om, vem som på en viss tid skulle kunna hugga
sönder de mesta vedträna. Vi hade var sin knubbe och
yxa tätt bredvid varandra och så började vi. Det
gick slag på slag, men efter en stund insåg jag att
hans större styrka och färdighet skulle segra. Jag
var het och arbetade förtvivlat, men han kom
före. . . det kunde jag inte tåla, då måste jag hellre
hejda honom på något sätt. Jag sprang fram, satte
händerna under hans yxa och ropade: ’du slår inte
till’. Men han slog till och vänstra handens
lillfinger dinglade löst. Den stackars pojken blev mer
förskräckt än jag, som lade in min lemlästade hand
i förklädet och visade mig för mor med det beskedet
att det visst gått ett finger av. Far kom hem och
blev mycket ledsen. Fattiga som vi voro, hade vi
inte råd att skicka efter läkare, men far lagade
ihop några små pinnar, som han band om det sjuka
fingret och i nästan åtta dar satt han oavbrutet och
höll min arm. Stackars far, han var god och
uthållig som alltid, men han hade glädje därav, ty med
undantag av det lilla ärr, som blev efter hugget,
finns det ingenting som påminner om detta mitt
ungdomsäventyr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
