Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vue des deux Mondes skrev: »Vad äro väl våra
chansonetter och romanser mot dessa suckar från
fjället och den isbelagda sjön? Då man med
hänryckning hör dessa obekanta rytmer sjungas av den
mest ovanliga och rena röst, rodnar man över så
många musikaliska uselheter och plattheter, på
vilka Paris sätter sin hallstämpel och som därpå gå
ut att förpesta världen.»
Åren 1866 och 1867 låta tre nya operor framstå
som ram för Kristina Nilssons talang: Don Juan,
Sardanapalus och Blåklintarna. Den förut
omnämnde musikkritikern Guy de Charnacé, ägnar
även dessa ett utförligt omnämnande, varav
framgår att han var mindre belåten med Kristina
Nilssons återgivande av Elvira i Don Juan än av
hennes bägge andra roller. Han skriver nämligen:
»För inte länge sedan sågo vi vår nya stjärna
som Mozarts ideal i Trollflöjten. Nu har hon
lämnat sin himmelska hemvist för att nere på jorden
klä sig i mänsklig skepnad. Hon har förvandlat sig
till en övergiven maka, men framträder här mindre
till sin fördel. M:lle Nilsson får i Elviras roll inte
tillfälle att visa sin briljanta begåvning. Hennes
höga toner komma inte till användning, och
effekten uteblir därför. Tvungen att slå ihop vingarna,
vacklar hon med osäkra steg i hälarna på sin
otrogne make och blir inte i tillfälle att visa de känslor,
som skola besjäla henne.
Sanningen att säga har den unga svenskans mera
kyliga naturell inte förmåga att återge de
passionerade utbrott, den glödande svartsjuka, som
utmärker Don Juans älskade. Jag tror, att m:lle
Nilsson är för lugn för att rätt förstå motsatserna hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
