Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
papieren inför sin ryktbara dotters Ögon och så tog
han gud i hågen och beslöt att anträda den långa
färden, vilken för honom tycktes lång och vådlig
som en världsomsegling hos kannibalerna. Men
Stina, som själv visat sig så oförskräckt, hade väl
påbrå från föräldrarna och dessutom skulle fadern
ju få ressällskap hemifrån. Han överraskade
nämligen en dag framåt sommaren 1867 brukspatron
Stephens — som också skulle på utrikesresa — med
underrättelsen att han ämnade sig icke mer och
icke mindre än till Paris.
»Men hur ska’ du komma dit ?» frågade den
överraskade egendomsherren.
»Jo, jag följer med brukspatron så långt vägen
räcker», vart det förtröstansfulla svaret.
Föremålet för denna välvilliga uppmärksamhet
uppskattade kanske inte erbjudandet fullt så mycket och
.kunde förresten inte fullkomligt villfara den gode
Jonas’ begäran, ty hans egen väg gick ju till London.
Emellertid lät Jonas sig inte avskräcka. Och när
brukspatron en dag befann sig på besök hos
släktingar i Köpenhamn meddelades, att det var en
allmogeklädd man med en »Larsson» i näven, som sökte
honom. Stephens hade sina gissningar och mycket
riktigt, när han kommer ut i farstun, vem står där,
om inte Jonas Nilsson. Ja, det var ju inte annat
att göra än låta honom följa med. Alltså anträdde
de bägge resenärerna färden gemensamt, den ene
visserligen i första och den andre i tredje klass,
åtminstone till att börja med. På båten mellan Korsör
och Kiel skaffade Stephens honom litet bättre
villkor. Kristinas pappa hade också förtroendefullt
lagt sitt öde och sin reskassa, hela femton kronor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
