Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skan hos sig samt framför allt, som sagt, att själva
kejsarinnan gått ifrån sina vanor och sällskapat
med den svenska torpardottern, besökt hennes
föreställningar och sett henne hos sig.
Skälet låg som förut sagt till icke ringa del däri,
att Kristina Nilsson, utom sina diamanter ägde
en juvel av alldeles oskattbart värde: ett
fläckfritt rykte. Den prestige som hon besatt, skyddade
henne redan då hon som debutant beträdde
Pariser-scenens ganska slippriga tiljor från allt skvaller.
Som en blond valkyria, kall och stolt, omgiven av
en ständigt ren och klar atmosfär, oåtkomlig för
alla begär, med norrskenet kring sin panna och
nordens iskyla i sitt bröst, vandrade hon där, tillåtande
att man tillbad henne, men aldrig fallande i
armarna på sina tillbedjare — så utmålas hon från
sina första konstnärsår av en fransk författares
livliga penna.
»Jag förstår mig i allmänhet inte på sådant där»,
lär kejsarinnan ha yttrat om Kristina Nilssons
sång, »men då madame Nilsson sjunger, så rör det
mig, det går till hjärtat.»
Kejsarinnan, som då var en, de fyrtio åren till
trots, ungdomlig kvinna, ännu bevarande mycket
av sin ryktbara skönhet, hade en personlig charm,
vilken verkade desto mera intagande, som man
visste att den ej var anlagd, utan hörde helt
tillsamman med hennes älskvärda personlighet.
Musik intresserade hon sig nog inte mycket för.
Hennes älsklingssysselsättning var ritten, och smaken
för vackra hästar delade hon med Kristina
Nilsson, men därutöver divergerade nog de bägge
damernas smakriktning. Emellertid, Kristina Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
