Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja — så var det. Och så bör det alltid vara.
Konsten är civilisationens högsta konungslighet.»
Kvällen före avskedet från Wien svävade
Kristina Nilsson i största fara att formligen bli
halshuggen, berättar Jörgen vidare:
»Man gav Othello. Desdemona, spelad av
Kristina Nilsson, hade just blivit dödad och Othello
hade stött dolken i sitt eget bröst. Ridån, den
ofantliga ridån, som fälles med ånga och som slutade
med en tung, skarp järnbom, störtade brakande ned.
Kristina Nilssons huvud och hals lågo utom
densamma, närmare rampen, som hon kommit att ligga
närmare än vanligt.
Faran bemärktes ögonblickligen från salongen,
men ej från scenen och ännu mindre av
maskinisten.
Tusentals stämmor höjdes sekundligt — i ett
enda vilt stormande, ofattligt skrik, ett
sammansmältande av »Ah», »Se», »Ridån», »Nilsson»,
»Desdemona», »Maskinist», »Stopp», »Håll!» Publiken
reste sig, fruntimmer svimmade, det var några
ögonblick av fasa.
På scenen observerades faran först av den döende
Othello, som ropade inåt kulissen åt maskinisten.
Det vilda skriket kom Nilsson att slå upp ögonen
och fatta situationen. Nu visade hon sin märkliga
karaktärsstyrka, sin orubbliga sinnesnärvaro.
Utan att uppgiva ett enda rop, såsom en vanlig
kvinna, utan att ett ögonblick försumma
överblicken av det, vari faran låg, utan att springa upp,
träffas och krossas, flyttade hon sig blott nästan
ögonblickligt och omärkligt, så att den fallande
bommen skulle träffa bröstet i stället för ansiktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
