Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visa att det var henne den egentliga hyllningen var
ämnad, ty den fortfor envist att dundra på. Det
lyckades även, tredje gången kom hon ensam,
gjorde en bugning för publiken och — gick bort till
flygeln, drog med ett skalkaktigt leende (som
förskaffade henne en extra applåd) av sin högra handske
och efter några inledande ackorder stämde hon upp
»Fjorton år». Man både hörde och såg att
sångerskan nu var i sitt esse. Med vilken känsla och
övertygelse hon på äkta bred småländska sjöng ut
»Sola sken å göka gol å dä va vår». Oaktat
publiken, som var obekant med sången, ej fullt kunde
uppfatta det omväxlande uttryck av hopp, glädje
och vemod hon i så rikt mått inlade i visan,
belönades hon dock med en storm av bravorop och
applåder.
I London mötte Kristina Nilsson bland andra
bekanta personligheter Oscar Wilde. De träffades
vid en middag, där författaren skulle föra
sångerskan till bordet. Hon har själv berättat om saken
på följande sätt: »Han började prata en del
nonsens och posera för mig redan då vi voro på väg
till matsalen. Men då sade jag till honom: Look
here. mr Wilde, m:me Kristina Nilsson bryr sig
inte om sån där strunt. Det där är ändå bara spel
och inte annat än flarn. Varpå Wilde svarade:
jag tackar er, ni är den första förståndiga kvinna
och verkliga vän, jag har mött. Och därefter
uppförde han sig som en man bör göra och talade idel
kloka ord».
Oscar Wildes ord äro ju mera en komplimang åt
Kristina Nilssons goda omdöme, än åt de engelska
ladies som han annars brukade umgås med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
