Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 56. Vallflickans aftonvisa, av E. G. Geijer - 56. En moders smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hemåt bär det,
kyligt är det,
och vägen är lång i villande skoa.
Yi känna den nog.
Spring ej långt fram,
små kid och lamm!
Mina getter,
ingen bett er
så skala omkring i villande skog.
Jag hinner er nog.
56 En moders smycken.
En förnäm fru i det gamla Rom fick én dag
besök av en väninna. Denna var mycket fint
klädd och var stolt över att visa alla dyrbara
ringar och smycken, som hon hade på sig.
»Får jag nu se dina prydnader?» sade hon
därefter. »Jag är viss på att du har sådana,
vilka äro ännu grannare och kostligare än mina.»
»Strax», svarade den andra och gick in i ett
annat rum. Snart kom hon åter och medförde
sina tre barn, två söner och en dotter.
»Se, här äro mina smycken!» sade den
lyckliga modern. Hon hade också rätt; ty mer
vä.1-uppfostrade barn funnos ej i den stora staden.
Sönerna blevo med tiden fosterlandets främsta
män, och dottern blev ett mönster för
kvinnliga dygder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
