Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 168. Svalorna och sparven - 169. Sparvarna i snöväder, av L. S. - 170. Kanariefågeln, av Z. Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fall på boet för att jaga bort sparven. Men, då
denna med sitt stora huvud fyllde hela öppningen
till boet, kunde blott en svala i sänder anfalla
honom, och, som sparven var stark nog att kämpa en
sådan kamp, måste svalorna till slut giva saken
förlorad och låta honom stanna i boet.
De flögo åter bort men kommo snart tillbaka. De
hade då näbbarna fulla med halm och fuktig jord,
varmed de i största hast murade igen hålet för
sparven, så att denna hade måst svälta ihjäl, om icke
en person, som åsett händelsen, hjälpt honom att
komma ut ur fängelset.
169 Sparvarna 1 snöväder.
Vart skola vi fly vid mörknande sky från isiga
drivan på marken? Var finna vi ro, där trygga vi
bo, bland snöhölj da träden i parken?
Vi hava ej hus vid stormarnas brus, vi hava ej
korn eller lada; men Herren han ser till sparvarna
ner, och därför vi äro dock glada.
Han dukar vårt bord; han sagt i sitt ord, att en
av oss ej är förgäten. Han känner oss ju och lyssnar
ännu till frusna små fåglarnas läten.
I mänskobarn små, vi sörjen I då, om vinter och
storm han er sänder? Säg, ären ej I långt mera än
vi? Så lämnen er tryggt i hans händerI
170 Kanariefågeln.
Du lilla fågel, nu är du död.
Nu tar du ej mer ur min hand ditt bröd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
