Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 182. Gud sörjer för allt, av J. J—n - 183. Jag vågar icke, ur »Barnens vän»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4. Såväl stjärnan i det höga som den mask, i
stoftet går, Herren följer med sitt öga; över allt
hans hand ock når. Stora gåvor han oss skänker,
och i nåd på oss han tänker dag från dag och år
från år.
183 Jag* vågar ieke.
Några gossar hade samlat sig på gatan utanför
apoteket i staden J. för att slåss med snöboll.
Plötsligt hördes ett klingande ljud; en av snöbollarna hade
trätfat det stora fönstret, som utgjordes av blott en
enda, dyrbar glasruta, och denna hade sprungit i flera
bitar. Gossarna stodo mållösa av bestörtning, och
den yngste bland dem stirrade i medvetande om sin
brottslighet oavvänt på den olyckliga rutan, under det
kinderna blevo vita som snö och hela hans lilla kropp
darrade.
»Nu blir gamle Verner utom sig av vrede, det
lovar jag», sade en kamrat. »Spring, spring, Knut, vi
skola icke skvallra på dig! Spring blott, spring!»
»Jag kan icke», stammade Knut.
»Spring, säger jag», återtog kamraten, »innan han
kommer! Varför springer du icke? Jag ville se, om
han skulle få fatt i mig, ifall det varit jag.»
»Jag kan icke springa», flämtade den lille.
»Din stackare, då blir du också fast. Är det icke
så pass ruter i dig, att du kan springa din väg? Stå
kvar då, jag har åtminstone gjort, vad jag kunnat,
för att rädda dig», yttrade kamraten förargad.
I samma ögonblick öppnades dörren, och ett
vredgat ansikte tittade ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
