Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spillror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 27
Ljudet af hans röst nådde ej hennes öra, och
först då han förtviflad sprang bort och tog henne
i sina armar och kallade henne vid Ijufva namn,
som under många tider ej varit på hans tunga,
vände hon sitt ansikte emot honom och log med
ett helt och hållet frånvarande uttryck i ögonen,
livilka glänste ännu mera feberaktigt än förr.
Hennes läppar voro torra och hennes händer
brännheta.
»Tyst, hör du klockorna — klockorna ringa»,
hviskade hon, i det hon höjde handen och riktade
de stora ögonen upp mot det gröna hvalfvet, där regn-
dropparna smattrade mot löfven — »de sjunga vid
grafvarna— de många grafvarna», tillädehonrysande.
»Min älskling, min lilla hustru, du är sjuk,
följ med mig hem — kom, låt mig hjälpa dig»,
sade han ångestfullt.
Hon skälfde så starkt, att han måste stödja
henne, och under det han med ena handen sköt
den lilla vagnen med alla tre barnen, nästan bar
han henne, medan hon med allt lägre röst oupp-
hörligt mumlade otydligt för sig själf och lät sitt
feberheta hufvud hvila mot hans axel.
Regnet öste allt jämt ned, stridt och sommar-
ljumt; för den sjuka hustrun glömde kyrkoherden
de våta små barnen. Vid hemkomsten lyftes hela
den lilla vagnen in i den mörka, äfven midt i
sommaren källaraktigt kalla gången. Hela huset
var i förvirring och orolig brådska att föra den
sjuka till sängs.
Först då detta skett och läkaren anländt, kom
man i liåg de små ; genomvåta och genomkalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
