Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norr om Limfjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 194 —
slags drifvor, är det rådligast att förse sig med blå
glasögon, enär solskenet på den livita sanden an-
griper ögonen nästan lika starkt som del skarpa
solljuset på snön en dag i mars eller april.
Långsamt började vi gå uppför Sandberget, än
sjunkande ned till högt öfver skon, än trampande
på fastare ställen. Sanden låg fint symmetriskt
krusad, såsom när vinden sakta fläktar öfver en
stilla insjö, och endast rubbad af ett par nakna
barnfötter, som i det lätt rörliga materialet intryckt
djupa spår, hvilka jämte våra af första bästa vind-
fläkt åter bortsopades.
Uppkomna på höjden, vände vi oss om. De af
sällskapet, som gått till fots från prästgården och
just hunnit fram till randen af milerna, sågo där-
nere ut som små gubbar ur Noaks ark, och häst
och vagn liknade på en prick de små chokolad-
åkdon, som fordom från konditorifönstren plägade
vara föremål för ens barndoms lifliga åtrå.
Bakom detta enda lefvande staffage i taflan
utbredde sig en öken, skiftande svartgrå och hvit,
en öken, som ej ens augustidagens flödande solljus
förmådde lifva. Milsvidt ingen människoboning,
knappast spår af människolif mer än denna ens-
liga kyrka och prästgård samt en liten klunga
hus, »Kandestederna», en i en sandskrefva liggande
räddningsstation vid Västerhafvet. Detta, senare
låg där matt, grönaktigt glänsande, med ett lätt
töcken uppstigande långt ute; i öster syntes Kat-
tegatt kallblått: en den mest öfverväldigande tröst-
lösa tafla jag någonsin sett, imponerande ej så
mycket genom sina storartade naturfenomen, men så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
