Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För glansen, som jag fordom bar,
Jag nu på en gång afsky har
Och likväl kärlek hyser;
I smyg jag gömmer hvad jag tar,
Och stjäl allt hvad som lyser.
Men ser jag krigets hvita tält
Och ser jag blodets röda falt,
Der lif och död stå profven;
Jag flaxar vild, jag skriar gällt,
Och tar min del i rofven.
Der slår jag ner, i rök af krut,
Och hackar alla ögon ut,
Som än ha glans i döden:
Jag hade sagt dem det förut,
Jag vet ju menskors öden.
Mig sjelf en gammal sägen spår,
Att, blir jag en gång hundra år,
Då nalkas min försoning, —
Och, badande i glans, jag går
Med sång till Gudars boning. **
• Korpen var, som bekant, Febi fogel. En dag — så berättar
Apollo-dorus — bragte korpen Febus det budskapet, att Arsinoe, som Guden
älskade, blifvit gifven Iscbys till maka. Febus blef då sä yred, att han
förbannade budbärareo. Denne, förut hvit, blef i ögonblicket svart.
* "En sägen är gängse, att korpen ej kan slå klong förr än han är
hundrade år gammal. Dess skrik är eljest ett sträft kralc, krak, eller hruck,
kruck.” Nilsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
