Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som adla landet, vattnande dess skörd;
Så stod der ren ett vettenskapens tempel,
En fyrbåk tänd, i kraft af Sixti bref,
Och Svantes egen son der fostrad blef
Att ge åt andra ädlingar exempel;
Ty springer först en ädel kronhjort, — då
Straxt skogens högdjur lust att följa få.
Re’n trogna vänner från de första åren,
Här Sten och Gustaf njöto ungdomsvåren,
Hvars paradis så fort sig undanstjäl,
Och täflande i bokvett, kämpadater,
De voro främst bland modiga kamrater
Och alltid, sig emellan, lif och själ.
Från stadens qvalm, från böckerna och svärden
Till lundens skugga, slättens gröna gärden,
Så gladt som lösta falkar flögo de,
Och ofta der till sina kransar togo
De samma blommor, hvilkas ögon logo
Tre seklar efteråt emot Linné.
Men helst ändå, när ledighet de fingo,
Till Yngves gamla offerhem de gingo
Och sågo ner på gråa Asatjäll
Ifrån en kungshög, såsom nu i qväll.
Så, när till ro de andra stjemor tåga
Och dimman höljer deras silfverskir,
Står tvillingstjeman qvar på fästets båga
Och lyser seglarn, tills det dager blir.
”Hur skönt — så Sturens röst till Gustaf ljöd
Att än en gång från Odins hög få blicka
Och qvällens svalka i de nejder dricka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
