Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Såg dagen ljus och sorgerna än inga,
Och hvarje oro låg så tyst och sof
Vid barnets lek i Sten den gamles hof.
Så snart ett armborst jag förmådde lyfta,
Jag sprang i skogens djup, i bergets klyfta,
Och för sin lömskhet emot vilsna får
Fick vargen plikta, när det djupa sår
Blodröda rosor sådde mellan törnen;
Och flög en hök då jagande förbi
De skygga dufvor, föll han död, men örnen
Med starka vingslag gick i molnen fri.
Snart tänkte jag: den höken bör du kufva,
Som rofsjuk flyger öfver Kattegat,
Skjut vingen af! Blif värd den segerhufva,
Som kring din hjessa ren i vaggan satt! —
När så kung Hans en dag i hofsaln lade
Sin hand på mina lockars guld och sade:
”Får du blott lefva, nog blir du en man”,
Den spådom — tänkte jag — skall blifva sann
Men, när till man jag vuxit opp, kanhända
Din egen makt i Sverge får en ända.
Ty samma afsky för all våldets nyck
Och samma hat mot främmande förtryck,
Som nu med stegrad eld mitt sinne lifvar,
Jag kände då. — En gång, när mäster Ivar
Med löje talte om de svenskas ok,
Som in i hjertat skar mig allaredan,
Jag högg min lilla värja i hans bok
Och till hans skola kom jag aldrig sedan;
Det språk, som växt ur fria Romarns graf,
Blef trögt att tyda för en utländsk slaf. —
Så härdad, flöt min barndom hän vid hofvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
