Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
STRÖDDA ’ DIKTER. III.
VINTfiRQVÄLLEN.
De ensliga stjemor i skymmande qväll
Ha tändt sina gnistrande brasor:
De le genom rutan i fattigmans tjäll
Och skina på nöden i trasor.
De vandra deroppe sin eviga gång,
De sjunga i rymden sin eviga sång;
Men jorden är full utaf fasor.
Hon svept sig i lakan af hvitaste snö,
Ljud rossla ur bröstet så hesa:
Hon lagt sig att sofva, hon lagt sig att dö,
Och mäktar ej mer att sig resa.
I skogarna rörs ej en vinge, ett löf,
Och sjelf är hon vissnad och åldrad och döf,
Och hvitnadt är håret, det glesa.
Hon mördat hvar blomma i sommarens park,
Hon andats sin död öfver våren,
Åt hungren hon räcker sitt bröd utaf bark,
Och byter till is sjelfva tåren.
Hon bleker all helsa, hon kyler hvar fröjd,
Och efter all skönhet, som fordom var röjd,
Hon sopar med drifvor bort spåren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
