Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid deras blick, de himmelskas, de ljusas,
Vi skynda opp att än en gång förtjusas
Af allt hvad han, den store, förr oss var,
Nu blir hans klarhet stor, hans storhet klar:
Nu fatta vi hur uppåt gick hans bana,
Han har ej stadnat, förrn han toppen hann,
Der midnattssolen öfver fjällen brann
Och bröt sin stråle mot hans segerfana;
Dei’ såg han målet för sin hjeltefärd,
Dei’ har han hvilat, hvilat vid sitt svärd;
Det, med sin ed åt nordens lycka svuren,
Han ref för evigt ner den skiljemuren,
Som stängde bröders hjertan från hvarann,
Och till sitt eget slöt dem begge han.
Så låg ett enigt land emellan hafven,
Det var hans verk, skall så evärdligt bli,
Och derför begge tacka honom vi,
Vi tacka honom ännu uti grafven,
Ty minnets varma, heligaste gärd
Bör ej först skänkas af en efterverld. —
Hans kungastod i häfdens kolonnader
Skall stå med oförgängligt sköna drag,
Och det är Oscar, som den rest i dag
Ej blott åt sin, men ”brödrafolkens fader.”
Ån några tiotal af år — och sedan
Carl Johans samtid utdött allaredan,
Och nya slägten andas blomstrens doft
Vid Mälarns strand och trampa på vårt stoft.
Då stadna* de med undran mer än häpnad
Vid riddarns fot, som rider der beväpnad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
