Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Homérs hjeltar förde han sin lans. Han var, som
de, lättare att reta än att såra; han hade, som de,
en hel Olymp till bundsförvandt. — Och dock var
han, ännu mer af sin natur än genom sitt kall,
en fridens man. Helst lefde han i lugnet eller
kryssade han med diktens Skidbladner i spegelklara
farvatten. Men när vågen blef upprörd omkring
honom, ansåg han fegt att ej “hissa flagg och visa
sina färger i stormen.“ Och stormen har sett hans
färger, intet sjömörker förmådde dölja dem. De
voro inga andra, än de gamla svenska
nationalfär-gerna. — Kung och folk slöt han i samma kärlek.
Det var hans “heliga allians.“ När den, som i
historien prunkar med detta namn, afslöts, tog han
lifligt folkens parti emot konungarna; närmare
slutet af sin lefnad fann han skäl att taga konungens
parti mot folket. Båda älskade han för högt, att
någonsin, smickra. Åt båda sade eller sjöng han
sanningar, värda att ristas i marmor.
Tegnér var en lärd man. Redan genom
grundligheten och vidden af sina kunskaper var han en
heder för sitt stånd, såsom han varit en
prydnad för sin kateder. — Obemärkt hade han vuxit
opp till hvad han blef: hans ensliga ungdom, skygg
för menskligt umgänge, led ej annat samqväm än
forntidens höga skuggor. Men snart gjorde
säll-skapshvimlet storm mot hans lästa bok-kammare:
hans lifliga, anakreontiska natur rycktes ut i
verlds-bruset. Här knöt sig en ring af beundran omkring
honom: han var glädjens medelpunkt, han blef da-*
gens hjelte. Förut visste man, att han diktade så
skönt: nu blef man förtjust, att han talade så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
