- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Band 4. Strödda dikter. Skrifter på prosa. /
124

(1856-1881) [MARC] Author: Carl Wilhelm Böttiger
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

han se “maj löfva våra lindar“, ännu en gång med
friska sinnen inandas sin barndoms bergluft: han
kom tillbaka — om ej mer att för oss sjunga och
verka, dock att ibland oss åldras och dö. Och,
om mannen nu var förvandlad till gubbe, om
skalden blott med trött hand härefter slog sina
strängar, om han aldrig till fullo blef åt nordens ära
och sång återskänkt, åt sin husliga krets blef han
det så mycket mer: i maken, i fadren, i vännen,
var ingen förändring. Ovädret var förbi, åskorna
hade tystnat, af stormen hade lagt sig ända tiH
den sista dyningen, och, i solnedgången af sitt lif,
satt den dyre åter lugn bland de sina, omhuldad
af deras kärlek, lyssnande icke mer till politikens
gny, men till sina fåglars qvitter och sina barnbarns
joller, bestrålad vida mer af himmelskt hopp än
af jordisk äras aftonglans. Det var en rörande syn
att se den frejdade, den förr så väldige mannen nu,
i sitt snilles löffällning, sorglös som ett barn
närma sig sin sista vagga; se, dag ifrån dag, snön
växa i de vördade lockar, kring hvilka lagern sfå
yppig hade grönskat; se mer och mer “stjernorna
vinka tröttade vandrarn till sig“; se den starka
jättehyddan synbart sjunka till fall, och att, midt
der-under, ännu uppfånga infall af sprittande qvickhet,
skönja en strålglimt af det fordna snillet, höra
toner ur den gamla lyran. Så, M. EL, såg jag
honom under de sista sex somrarna af hans jordiska
lif; — jag hörde ej ett ord af bitterhet mot hans
fordna vedersakare, intet ljud af missnöje med lif—
vet eller af fruktan för döden; men alltid återfann
jag samma högsinte ande, alltid igenkände jag sam-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:37:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bcwsaml/4/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free