Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den förevigade har ock efterlemnat ett annat
tonstycke, som han gömt för sig: det har legat
stumt, tills han sjelf var borta. Med egen hand
har han dera ristat: “sorgmarche, tillegnad mig
sjelf“, och i dag — första gången den blifvit hörd
— har den åt honom egnats. Hans egen
sorge-fest har bland oss öppnats med klagan af hans
egen sorgmarche. Den, så vidt man vet, sista
melodi hans hand upptecknat — i dubbel mening
en svane-sång — är till Runebergs ord:
”Hvad mer, om än din lefnads dröm
Ej sekler tälja får;
Du älskat har på nordens ström
Och sjungit i dess vår.”
Af alla den sköna konstens hufvudformer var,
som vi sett, musiken den för prins Gustaf käraste.
Men jemväl bland de öfriga fans ingen, för hvilken
han ej ägde både hjerta och sinne. Alla stå de
nu söijande vid hans urna, och äfven konstens
id-kare och vänner bilda kring den en öfvergifven
grupp, liknande dessa fältets stilla arbetare, om
hvilka den etruskiska sagan förmäler, att de ur
jorden sett en skön yngling uppstiga i deras krets,
tyda för dem offrens hemligheter, och sedan åter
plötsligt försvinna lika skön som han kommit.
Jag har i dessa åt minnet och sorgen invigda
ögonblick sökt att för eder återkalla furstens,
vet-tenskapsidkarens, konstnärns drag. Behöfver jag
väl teckna menniskans? År det ej i dem som de
öfriga sammanstråla till fulländningen af den
helbild, som vårt inre öga ej tröttnar att betrakta?
Och dock — hos prins Gustaf var det rent mensk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
