Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Seine Küsse — paradiesisch Fuhlen!
Wie zwo Flammen sich ergreifen, wie
Harfentöne in einander spielen
Zu der himmelvollen Harmonie —
Stürzten, flogen, ras’ten* Geist und Geist zusammen,
Lippen, Wangen brannten, zitterten,
Seele rann in Seele — Erd* und Himmel schwammen
Wie zerronnen um die Liebenden!
Utan att misskänna eller förbise de äfven här
framskymtande dragen af kraftfull genialitet, måste man
dock medgifva, att i en erotik, så brusande som
dénna, skönhetens rena källa visar sig något
uppgrumlad. Hvad som här gör ett rentaf vidrigt
intryck är emellertid, såsom redan är antydt, det
oqvinliga hos Amalia att sjelf på ett sätt, som
snarare är hysteriskt än elegiskt, utqväda sin vilda
lidelse. Styckets slutstrof vore vacker, om den éj
vanpryddes af sådana uppskrufvade talesätt som
stöhnen och wimmern:
Er ist hin — vergebens, ach! vergebens
Stöhnet ihm der bange Seufzer nach!
Er ist hin, und alle Lust des Lebens
Wimmert hin in ein verlornes Ach!
Med nog mycken förkärlek synes Schiller i
sina äldre dikter ha nyttjat sistnämnda interjektion
substantivt, och denna ofta återkommande enallage
* I de lyriska dikterna är uttrycket ras*ten mildradt till schmolzen, som
bättre passar till bilden af de begge harpotonernas förening. Med
uppoffring af ett bland de tre verberna hade raden befriats från en öfverflödig
versfot. För sitt täta bruk af asyndeton ägde Schiller ett v&dligt föredöme
i Klopstock. Ur sjunde sången af dennes Messiad erinrar sig måhända
läsaren en rad så lydande:
”Sie stürmten, ruften, standen, weinten, staunten, verfluchten, segneten.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
