Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man vida upphöjt er, men åt snillen, hvilkas
bemödande, fast ej i alla delar lyckligt, dock varit
det i de flesta. Rättigheten att i sådant fall
upptäcka ert namn var en lika så giltig som
nödvändig följd af den förra. Det hade varit
orättvist af sällskapet att tilldömma högsta priset åt
ert arbete, då man funnit det äga så betydliga
fel; men ännu mer orättvist, att ej tilldömma det
något, sedan man så utmärkt berömt det för
skönheter af första rangen: och ingenting annat
än ert eget förutgjorda förbehåll att uteslutas
derifrån hade kunnat urskulda sällskapet för en
sådan orättvisa i edra och våra ögon. Det är
vackert, att en författare föresätter sig
fullkomligheten, men det är tör hända utan exempel, att
någon ännu hunnit den vid första försöket. Det
är sällsynt och hedrande för en yngling att af
upplysta domare få höra ropas: ”se här en, som
hunnit målet närmast”; men det är en oerhörd
förfining eller, rättare, förgrofning af högmod*
om han ropar tillbaka: ”jag förkastar er belöning;
den förnedrar både er och mig; I borden gifvit
mig den högsta, eller gifvit mig ingen; I hafven
dömt mig efter vissa lagar, och jag förnekar alla
lagar. Jag vädjar till en högre domstol, till det
fria och urskiljande publicum, som jag hoppas
skall dömma mig efter sanna grunder och ej efter
smak, förnuft och regler; ty hvilken tid och krets
har ej sitt förnuft, sin smak och sina stadgar?
Utfästen derföre den belöning, som I ämnat mig,
och som jag ej kan emottaga utan förkrosselse,
denna halfva belöning, som skadar ert ändamål,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
