Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett pöbelspråk, hvars råhet söker sin like.
DeT-till kom, att hans i grunden ädla personlighet
fördunklades af ett högmod utan gräns och ett
skryt utan mått*. Bifall var för honom icke
nog, han ville slå med häpnad, han ville helsas
med beundran. Alla skulle förstummas för
basunen af hans orakelspråk, alla böja knä för den
himmelska glansen af hans tankar, och vågades
ett inkast mot dem, mötte han det med en
par-oxysm af ilska, eller med, hvad han sjelf kallade,
gudomligheten af sitt förakt. Så, med all den
ljusmassa, som från hans inre tycktes utströmma,
blef han hvarken någon värmande sol eller
någon ledande stjerna, utan fick ensam gå sin
äfven-tyrliga kometbana, begapad af en undrande hop,
och lemnande i sina spår blott ett regn af gnistor.
Aldrig hel, hvarken som tänkare eller skald, var
och förblef han ett stort fragment, en sällsam,
Han yttrar om 8ig sjelf: ”Jag var antingen den störste
eller den högmodigaste af alla dödliga. — När jag skref
la majesté de la vérité, kysste jag nästan hvar sida i en
gudomlig rörelse af förundran. Andra och tredje kapitlen
tillbad jag, med tårar af innerligt behag. — Jag var
alltid, och då besynnerligen, rädd om mitt lif, glad att vara
trygg hemma, för den höga charme, den heliga vigt, jag
tyckte mitt lif hafva för verlden. — Jag, naturligen, ansåg
mig för den förste af lefvande, ja, af dödlige som varit.
Jag studsade vid mångas förträfflighet, men såg snart, att,
om de hade något drag af mera stort, voro de under i
det sanna. Jag tillbad tusende gånger min egen själs
omätliga ömhet, kraft, ljus och storhet. Denna tillbedelse
var det allraheligaste af min lycksalighet. — Jag trodde
mig skrifva ädlast i verlden”. På samma gång yttrar han:
”Jag tyckte mig likväl icke hafva en gnista af högmod.
Jag var i min själ ödmjukare än den ödmjukaste”. (Otryckta
fragmenter af Thorild, i kalendern ”Linnaea borealis” för
1841.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
