Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Sen Nya skapelsen stått fram i dagen,
Hvad ha vi andra till att skapa merf *
Skönare än der har ännu aldrig kärleken blifvit
idealiserad och dess allmagt besjungen. Naturen,
förut en stel och död massa, får af honom
rörelse och lif, får en själ, får anletsdrag och röst:
han manar fram nya himlar och en ny jord,
väcker bildningen, snillet, skönheten, kommer
menniskoanden att känna sig himlaburen
"Och sprungen af en gudastam,
Och se de under i naturen,
Som aldrig visheten förnam".
Af hans lefvande ande genomträngd, såg skalden
i denna natur nu ej endast storheten, kraften,
glansen, rymden och rörelsen, såg i klipporna
ej endast höjden, i dalarna ej endast djupet,
men — sjunger han —
”Men liflig till mitt öra fördes
De höga sferers harmoni;
På berget englars harpor hördes,
Ur djupet mörka andars skri.
På fältet logo fridens löjen,
Skräck omsmög i den djupa dal,
Och lunden hviskade om nöjen,
Och skogen suckade om qval.
Och vrede var i hafvets vågor
Och ömhet uti källans sus
Och majestät i solens lågor
Och blygsamhet i månens ljus.
Hämnd gick att blixtens pilar hvässa,
Mod skakade orkanens arm,
Och cedern lyftade en hjessa
Och blomman öppnade en barm.
C. W. Söttigers samlade skrifter. V.
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
