Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen af en eller annan efterföljande skald
blifvit upphunnen; öfverträffad är han ännu icke.
Hans ”Nya skapelse” skall alltid blifva en perla i
vår vitterhet, lika oskattbar som okonstlad: ett
djupets barn och dock så genomskinlig och klar,
att himlen öfverallt lyser igenom.
Att Kellgren äfven i sin tidigare erotik icke
så uteslutande, som man velat påstå, målat
kärleken blott som ett sinnesrus, vittna, bland
annat, den i sin oskuldsfulla menlöshet oändligt
täcka vårvisan: ”Vinterns välde lyktar” och det
af djup och ren längtan glödande poemet
”Saknaden”: ”Ensam i min hyddas famn , som fordom
i hyddor och palats sjöngs lika ofta som i en
senare tid någon af Lindblads visor. Enahanda
var fallet med de ord, som Kellgren satt till
musiken af Häydns Roxellane, i hvilka stundom
tonen stiger till dityrambisk. Den förträffliga
kantat, som, med anledning af ryska kriget,
af-sjöngs nyårsdagen 1789, uttrycker i lika grad styr*
kan af hans snille och värmen af hans
fosterlandskärlek, under det den mot slutet höjer sig till
tonen af samma högstämda besväljelse som
finalen i Tegnérs ”Svea”. De tvenne skaldebrefven
till grefvarne Gyllenborg och Oxenstjerna, begge
i samma versslag som den ”Nya skapelsen”, måla
träffande arten af hvarderas skaldelynne, på
samma gång de för hvardera nedlägga en krans
af den vackraste hyllning. I poetiskt värde
öfver-träffas dock vida dessa två skaldebref af det till
Fredrika, som, sprittande af qvickhet, är,
synnerligen mot slutet, oefterhärmligt genom sin le-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
