Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
qvicka salt, samma lediga samtals-ton. För dessa
egenskaper utmärkte sig redan skaldens första
satirqväde: ”Mina löjen”, som med ens gjorde
honom till den svenska allmänhetens mest läste och
mest fruktade författare. Der spraka gnistorna
omkring honom: han låter utan jskoning sina
löjen spela kring alla åldrar och stånd,
uPå alla prester, som förföra,
På läkare, som tyst förgöra,
På domare, som vränga lag,
På konungar, som folk förtrycka,
På smickrare, som laster smycka,
På usla rimmare som jag".
Ty äfven sig sjelf skonar han icke; nej, —
slutar han —
”Äfven jag min dårskap ser,
Jag, som en ann\ åt svaghet skattar,
Och, då jag högt åt andra skrattar,
Jag åt mig sjelf i tysthet ler” *.
Det var i första upplagan af denna straffdikt
som han med hård hand vidrörde äfven Bell-
Om skaldens satiriska utfall mot ’ de poetastrers magra
kön”,
som lärt, till sina synders lön
och våra synders lön, att rimma,
yttrar Malmström (Sami. Skr. II. 115): ”Med dessa arma
varelser far satiristen fram på ett särdeles hårdhändt sätt,
med allusioner på då lefvande poetiska delinqventer, bland
andra den stackars fru Nordenflycht”. Stället tarfvar en
rättelse, som författaren, om han fått lefva, sjelf skulle
ha varit den förste att göra. Fru Nordenflycht var död
långt innan Kellgren skref ”Mina löjen”, och det är just
på hennes dödssätt han i detta poem anspelar, då han
ropar till det gamla Grekland:
”Skryt ej utaf din Sapphos sånger,
Som störtat sig på Leucas bank;
Den svenska var ju tusen gånger
Mer ful och mera älskogs-krank’\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
