Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle ha prålat med lånta fjädrar, och att det
varit både till näpst härför och till erinran om
att Hallman ännu ej till fullo utbekommit sitt
utlofvade författare-arfvode som Kellgren skulle
till Armfelt hafva utfärdat detta bann bref *. Men
Det var 1819 — fem år efter Armfelts död och nitton
ar efter Hallmans — som allmänheten fick del af detta
rykte genom Hammarsköld, som i sin sednare afdelning
af ”Svenska Vitterheten” förklarade Hallman vara rätte
författaren till ”den lilla sköna efterpjesen: Tillfället gör
tjufven, hvilkeu länge orättvisligen blifvit ansedd att
härröra från en annan hand”. Den hade då i trettisex år,
utan all insago, gällt för att vara af Armfelt, som
visserligen icke utsatt sitt namn på titelbladet, men uppburit
allmänt bifall for detta sitt första dramatiska försök.
Hammarsköld påstod sig ”hafva hört af flera trovärdiga
personer, att Armfelt, för att äfven som teaterförfattare
behaga Gustaf III, beställt detta arbete af Hallman mot
ett måttligt honorarium” (”Svenska Vitterheten”, andra uppl.
sid. 348). Under en derefter uppkommen tidnings-tvist
om detta ämne, namngafs särskildt såsom ett trovärdigt
vittne bokhandlaren Öberg, för hvilken Hallman sjelf
skulle hafva uppgifvit, att Armfelt lofvat honom hundra
riksdaler för pjesen, men blott gifvit honom tjugufem och
aldrig betalt återstoden. Man visste ock berätta, hurusom
Armfelt, för att få beställningen färdig, hemtat ut
Hallman till Drottningholm (?) och der i två dagar hållit honom
innestängd. Frågan ansågs nu så afgjord, att redan i den
upplaga af Hallmans skrifter, som af Stjernstolpe
ut-gafs 1820, och till hvars noggrannheter bland annat hörer,
att den såsom Hallmans tillhörighet upptager Kexéls
lustspel: ”Sterbhuskamreraren Mulpus”, främsta rummet
lemnades åt ”Tillfälle gör tjufven”. I nya upplagor af
samma skrifter har detta stycke allt sedan blifvit inrymdt.
Konstdomarne, som haft svårt att mellan detta sångspel
och Hallmans öfriga dramatiska alster finna den ringaste
likhet, om icke den, att det rör sig, liksom de, inom det
lägre folklifvet, med den skilnad, att detta folklif här icke
är det stockholmska källar- och skepparlifvet, utan det
svenska allmogelifvet, hafva förklarat sig deruti se en
alldeles ny sida af hans dramaturgiska förmåga.
Hammarsköld, som medgifver, att en viss rå plumphet icke felas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
